Låt oss lägga undan titlarna en stund
Har två coola titlar till min diktsamling som jag bollar med. En är väldigt anglofil den andra låter som en modern new wave-låt, vet inte om det är det bästa men den har lite zing iallafall.
Här nåt nytt, iaf:
SPEGLARNA
När vintern kom
& vindarna blåste infrysta sånger
gick du ner till den svarta bäcken
blev kvar och sparade ditt ansikte
i de flytande speglarna
Du visste att jag skulle hitta dom
halvsmälta när våren flöt ner från höglandet
trängde sig före i kön och bad om
blänket i din ögonvrå
Jag skulle aldrig suttit mig ner i dig
& situationerna som blev
jag visste bara att de saltade vägarna, de svarta grenarna
skulle ta dig till sina kalla hjärtan
skulle få dig hemifrån
de ytliga
Du dansade oberoende
i en lägenhet på 24 kvadrat skuld
tog du din hand ifrån andra
och gav den till dig
jag var din skugga som lät växa sig stor
mot de bruna fasaderna kunde jag klättra
se vad som varit och skymta skyltarna
du skulle underkastas
Spilla doften över gatorna du sög regnet ur
höll dig själv i överdriven majestät
jag borde vetat redan då
mitt liv skulle vigas till
att hålla dig tillbaka
nu lever jag i dalarna som vaggar tårpilarna
till sömns
nu vet jag att döden är ett andetag djupt
& livet de ytliga
Tagna på nåder och utan större relevans
vet jag att du återvänder till ditt bo
där inget ändras förutom
möjligen
intensiteten i din dans
Såssleven
Om jag skulle slå mig in på en bana som ståuppkomiker skulle jag basera hela mitt uppträdande runt en och samma iaktagelse; den amerikanska såssleven. (ursäkta klyschan men...) VAD ÄR DEALEN MED SÅSSLEVEN?
I varenda film eller sitcom dyker den där sleven upp, halvt doppad i tomatsås som sedan ena parten av en romantisk hemmadejt ska smaka av, blunda och njuta. Det är bara tomatsås till pasta, det är inte en tungspets mot ett upphetsat könsorgan. Senast jag stötte på sleven var när jag såg High Fidelity för några veckor sedan. Tim Robbins sträcker fram den försiktig med andra handen kupad under för att inte spilla mot Iben Hjejles mun. Men den orgasmiska reaktionen utgår i den här filmen, något som ändå måste ses som undantaget som bekräftar regeln.
Matlagningen i amerikanska romcoms är kort sagt väldigt torftig. Annars skulle de väl aldrig hålla på med den där jävla tomatsåsen. Att laga en god tomatsås med basilika, vitlök, oregano, salt och peppar är i min bok det enklaste man kan laga ändå ska det framställas som att det är molekylärbiologi vi har att göra med. Mitt hat mot denna kulinariska dumhet växer för varje film, för varje år. Kan det inte komma en film, som inte handlar om kockar som blir kära i varandra, där den romantiska matdejten går ut på att båda parterna lagar något lite mer komplicerat, typ fårfiol. Låta dom stå vid ugnen opch vänta i tolv timmar. De skulle iallafall ha mer tid att bli fulla och ligga med varandra.
Lät dom komma tillbaka
Lät dom komma tillbaka
Jag fann en resa genom sensommarens första ansikte
satt med näsan tryckt mot de varma skuggorna
och lät åren komma tillbaka
Hur dem spelade mig i händerna, satte sig i system
jag aldrig ville lära mig
& den största kärleken var den utan
kropp eller samvete
den som bara fanns därute
men krävde långa dykningar
till botten av krympande
solnedgångar
Vill att ni ska veta
att jag fortfarande finns att hitta
i de mest tummade böckerna
på de smutsigaste taken
Fortfarande,
med näsan tryckt mot de varma skuggorna
låter jag er komma tillbaka.
När vi var vinnare
( Long Version )
När vi var 17 år var livet som en film
när vi var 17 år var himlen alltid apelsin
Vi sprang gator genom natten
under stjärneljus
vi sprang gator genom natten
När vi var vinnare
Världen var så vild
och vilda brann vi
Vi var gatornas kungar
inte ännu besegrade
Men nu är det svårt att se
genom en dimbank av minnen
men jag minns fortfarande
När vi var vinnare
Nu är alla mina vänner utan jobb
inte längre önskade i vår värld
Nedkörda av stan och alltid nekade
men i drömmarna, riktigt sent
kan dom ibland se tillbaks
när vi var hjältar
När vi var vinnare
Det fanns en flicka som jag älskade
jag har ett porträtt
det är längesen, eller var det igår?
Hon var en glimt av liv,
ett liv jag saknade
Chansen jag aldrig fick
När vi var vinnare
Jag tyckte mig se henne idag
mitt i ett myller på gatan
jag började springa emot henne
och mitt hjärta slog så hårt
Men hon försvann så fort,
i ett ögonblick förlorad i trängseln
När får jag se henne igen,
på trottoaren eller i en buss?
Kan det verkligen vara sant
att kärlek aldrig dör
Finns det fortfarande en chans
att elden aldrig dör?
Jag var på promenad igår
och passerade min första skola
jag började tänka tillbaks
när jag var en elev där
Och alla gamla klassisar
har riktiga jobb nu
medan jag fortsätter nöta
samma gator som då
Vad har vi gjort med våra liv
vi kunde blivit vad som helst
Vi gav upp det för vad
finns det tid än?
När jag växte upp
hade min mamma fortfarande jobb
Anställd av kommun'
på en lokal skola
Hon doftade alltid kanel
och hon brukade alltid sjunga
Släppte ut sitt hår när det blev vår,
När vi var vinnare
Men hon blev utbränd
hon fick sluta på sitt jobb
Och efter 30 års anställning
har hon inget kvar
Hon hatar sitt liv, äktenskapet fallerat
men ge inte upp
Snälla, fortsätt finnas till
Åh, det finns i luften ikväll
en vind kommer in
Dagen dör nu
det är så vackert
Det händer nåt nånstans,
jag tar bussen in till stan
Resten spelar mindre roll
Och vi är vinnare
Snart så blir jag äldre
men gud vet, jag har inte levt än
Innan inatt är ett minne
så går vi ut, jag är fortfarande ung
Livet väntar inte på någon.
När vi var 17 år var livet som en film
när vi var 17 år var himlen alltid apelsin
Vi sprang gator genom natten
under stjärneljus
vi sprang gator genom natten
När vi var vinnare
Världen var så vild
och vilda brann vi
Vi var gatornas kungar
inte ännu besegrade
Men nu är det svårt att se
genom en dimbank av minnen
men jag minns fortfarande
När vi var vinnare
Nu är alla mina vänner utan jobb
inte längre önskade i vår värld
Nedkörda av stan och alltid nekade
men i drömmarna, riktigt sent
kan dom ibland se tillbaks
när vi var hjältar
När vi var vinnare
Det fanns en flicka som jag älskade
jag har ett porträtt
det är längesen, eller var det igår?
Hon var en glimt av liv,
ett liv jag saknade
Chansen jag aldrig fick
När vi var vinnare
Jag tyckte mig se henne idag
mitt i ett myller på gatan
jag började springa emot henne
och mitt hjärta slog så hårt
Men hon försvann så fort,
i ett ögonblick förlorad i trängseln
När får jag se henne igen,
på trottoaren eller i en buss?
Kan det verkligen vara sant
att kärlek aldrig dör
Finns det fortfarande en chans
att elden aldrig dör?
Jag var på promenad igår
och passerade min första skola
jag började tänka tillbaks
när jag var en elev där
Och alla gamla klassisar
har riktiga jobb nu
medan jag fortsätter nöta
samma gator som då
Vad har vi gjort med våra liv
vi kunde blivit vad som helst
Vi gav upp det för vad
finns det tid än?
När jag växte upp
hade min mamma fortfarande jobb
Anställd av kommun'
på en lokal skola
Hon doftade alltid kanel
och hon brukade alltid sjunga
Släppte ut sitt hår när det blev vår,
När vi var vinnare
Men hon blev utbränd
hon fick sluta på sitt jobb
Och efter 30 års anställning
har hon inget kvar
Hon hatar sitt liv, äktenskapet fallerat
men ge inte upp
Snälla, fortsätt finnas till
Åh, det finns i luften ikväll
en vind kommer in
Dagen dör nu
det är så vackert
Det händer nåt nånstans,
jag tar bussen in till stan
Resten spelar mindre roll
Och vi är vinnare
Snart så blir jag äldre
men gud vet, jag har inte levt än
Innan inatt är ett minne
så går vi ut, jag är fortfarande ung
Livet väntar inte på någon.
the world won't listen
Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra för att världen ska få upp ögonen för mig. Det vore skönt med en blinkning eller bara en liten kisning. När ska jag få börja kalla mig författare, på riktigt? Världen, som jag skrev här ovan, är inte hela vida utan snarare random branschfolk. Om det nu är författare jag vill bli, och det vill jag mer än något jävla annat, så skulle inte då någon kunna skicka mig en uppgift, ett jobb att göra. Bara för att jag ska få veta att det jag gör någonstans blir uppskattat eller åtminstone uppmärksammat. Åh, gud vad han är desperat, tänker ni nu, han sitter uppe vid tre på natten och ömkar sig. NEJ, säger jag då men efter år av konsekvent tragglande har jag äntligen börjat hitta min form. Min bäste vän Love är snart där uppe med de andra, ägande, nya författarna i Sverige. Och all heder och beröm till honom för att är en fantastisk skribent och poet. Kanske var jag oehört naiv när jag var yngre och trodde att våra toppar skulle nås samtidigt. Ni vet, som det perfekta knullet då båda kommer på exakt samma klockslag. Ungefär så trodde jag.
Kanske lider jag av för stora tankar om mig själv, tänk om jag har ätit mig fet på höga hästar och inte alls har den talangen som krävs. I så fall har jag byggt alla mina drömmar på en lögn och den lögnen har i sin tur grävt min grav. Jag skulle ljuga om jag sa att hela min person är lika med poet men bilden av mig, längst inne i mig, talar sitt tydliga språk. Jag vill nå ut till er som någon gång kommer över mina texter. Nå ut och gripa tag. Få er att komma in i min värld. Sanningen är den att mitt skrivande bara har blivit publicerat en enda gång. Det var när jag var 19 och jag blev kontaktad av någon på kommunen. Tror jag. Det kan ha varit något annan. Det var hur som helst till en broschyr för unga i Uppsala och den skulle innehålla olika evenemang som var på g, vad man kunde göra o.s.v. Där fick jag en dikt publicerad som jag såg till att dedicera till min dåvarande flickvän. Den var på rim och otroligt inställsam.
Efter det: noll.
Jag ska inte klaga för mycket för när sanningen ska fram så har jag låtit bli, av ren lathet, att få ut mina grejer på marknaden. Jag är en fruktansvärt lam eterdomptör.
Men det här är ingen dödslängtan i bloggosfären. Det här är ingen vit flagg. Jag vägrar "dö", kreativt speaking. Framför allt slutade jag jämföra mig med mina kollegor för ett bra tag sedan och kontentan är snarare: The world won't listen. Vad är jag utan min hybris?
För att knyta ihop den här säcken följer den tidigare nämnda dikten, Träffad av blixten.
Det känns som det var i ett annat liv
som jag senast kände så här
Det var längesen jag senast var så intensiv
är detta vad det innebär
att bli blixtkär?
Du slog ner i mig igår natt
antände tillochmed de murknaste av grenar
Nu försöker förståndet hinna ifatt
om jag bara slog ditt nummer skulle
du förstå vad jag menar
Om det här visar sig vara ännu en återvändsgränd
så vänder jag bara om och går ut
Men du verkar vara som från himmlen sänd
du kommer iallafall förstå vem jag är
innan det tagit slut
Jag vill konservera den här känslan av tilltro,
som en ljummen vind blåser den i mitt bröst
Alla problem som funnits har jag låtit bero
vem behöver en framtid om man
har dig som tröst
Men som de flesta ska du härifrån
och du tar min dygnsrytm med dig
Du ska fly ifrån inavel och den förbannade ån
över haven och ner i dimman
varför tar du inte med mig
Jag hoppas att den här sommaren blir vår
att vi börjar från varsin ände men möts på mitten
Sluta skratta, sade du, men jag tror inte det går
be mig inte att sluta, för jag förtjänar
att må som jag mår!
(Tillägnad Sanna Hult, 2003 - 05 - 04. Kl. 03:54)
avskrivning & inget att lägga vikt vid
Jag antar
att lösa tungor och nedvridna förväntningar
krattar ditt rum nu
I evigheter har jag stått vid satans vägskäl
& det enda jag har att visa för det
är svaga ben, skoskav
& en intakt oförmåga till blues
Jag lade mig ner
på teaterstråkar och såg
hur himlen föll flammande
Alla moln, alla stjärnor och månar
allting ville ner till mig
Jag hörde sirenerna
när de kom för att hämta in mytologin
under föresatsen grovt förtal
Den låg så nära till hands, var tätt intill
när sanningen skulle fram
Satans vägskäl har hundra olika grenar
himlens attraktion till mig
har bara fel
Du gissar på en siffra
gissar galet och ljuger fritt
Du tar handen de huggit av
lämnar matbordet och stänger dörren in till dig
hittar en kratta och ett helvete av grus
att lösa tungor och nedvridna förväntningar
krattar ditt rum nu
I evigheter har jag stått vid satans vägskäl
& det enda jag har att visa för det
är svaga ben, skoskav
& en intakt oförmåga till blues
Jag lade mig ner
på teaterstråkar och såg
hur himlen föll flammande
Alla moln, alla stjärnor och månar
allting ville ner till mig
Jag hörde sirenerna
när de kom för att hämta in mytologin
under föresatsen grovt förtal
Den låg så nära till hands, var tätt intill
när sanningen skulle fram
Satans vägskäl har hundra olika grenar
himlens attraktion till mig
har bara fel
Du gissar på en siffra
gissar galet och ljuger fritt
Du tar handen de huggit av
lämnar matbordet och stänger dörren in till dig
hittar en kratta och ett helvete av grus
Lite nytt, lite gammalt
Hus # 6
Jag letade i dina ögon
när du vänt dig om
såg jag revbenen öppna sig
& de bjöd ut ett hjärta som
lät skammen sjunga
för full hals
Det ringde begravningsklockor
när jag knäppte byxorna
och i andra änden av korridoren
viskade tunna läppar
Att jag varit här förut med
samma lögner
Du ska inte ångra mig
som man gör uteblivna nätter
Du ska ångra mig
som ett ofött barn
du var oförmögen att älska
fullt ut.
* * *
Vem är det som säger
att jag aldrig hänt
Vad är det som döljs
så noga att
inte ens mina naglar vågar
skvallra
Jag känner dig genom
gemensamma bekanta
Så som regnet hälsar
på ditt fönster
vinkar jag frenetiskt
mellan raderna
Ett svart skynke måste läggas
över grå dagar
Enkom för att underhålla
Illusionen
om det vita
i varje minut
& jag vårdar inte mig själv
strukturerar om mina drag och
bygger trappor mellan
tinningarna
Om du kommer för att leka.
Uppsala - mitt hem, min bödel
Dolly Parton sjunger I Will Always Love You och allt jag kan tänka på är att snart är det dags igen. Att försöka lämna hemstaden på ett elegant sätt men samtidigt är det här en stad som sätter spår och drar tillbaka, som en läsare skrev efter att ha läst min dikt Uppsalas gator. Mina tankar går även till min kära vän Maria. Hon ska flytta till St: Petersburg för att en gång för alla förkovra sig i sina ryska rötter. Nu slipper du stå med ena foten i Sverige och den andra i Ryssland, din sköna jävel. Nu blir du ryss, fullt ut.
Imorgon står jag inför ett svårt, moraliskt val. Jag orkar inte gå in på det för jag skäms så men det har att göra med världens bästa mamma och min eget tveksamma samvete.
Imorgon står jag inför ett svårt, moraliskt val. Jag orkar inte gå in på det för jag skäms så men det har att göra med världens bästa mamma och min eget tveksamma samvete.
Kvällens bio
Ikväll gick jag och såg The Dark Knight. Och jag blev hänförd. Inte av filmen i sig men av Heath Ledgers fantastiska gestaltning av Jokern. Jag kan bara hålla med om vad alla recensenter har sagt, för maken till läskig figur har jag aldrig sett på film! Även om ni inte är ett dugg intresserade av superhjälteserier eller filmer som är gjorda med dessa som grund (dom blir bara fler och fler och sämre och sämre) så gå och se den här filmen.
Jag vet att det här lät som värsta klyschiga filmtipset men sanningen är den.
Jag vet att det här lät som värsta klyschiga filmtipset men sanningen är den.
Min dag på SVT...del 1
(ca: 06:30) Jag vaknar av att väckarklockan pockar på uppmärksamhet. Av dubiösa anledningar har jag bara fått mig 3 timmar av sömn, dels pga nerver och dels förlagsprat kvällen innan med en semi-mytoman.
(ca: 06:55) Gör mig i ordning och beger mig iväg mot stationen med Kristian Anttilas "Tom Petty" i lurarna.
(ca 07: 15) Anläder till centralen i sthlm. Köper en croissant och en kaffe och börjar leta efter hållplatsen varifrån linje 56 går. Efter ett smärre nervsammanbrott av letande i blindo hittar jag till slut hållplatsen. Slänger hälften av kaffet i ren begeistring och stiger på bussen.
(ca: 08:40) Kliver av vid SvT-huset och ringer Maria och Kattis som meddelar att de blir försenade. Tar det lugnt med en cigg utanför entrén innan jag trycker i mig croissanten och går in. Väl inne får jag direkt syn på mina medtävlande. Alla sitter mer eller mindre spända i foajén och läser en bok eller försöker skämta bort den nervösa atmosfären.
(ca: 08:52) Våra "guider" anländer och kör upprop på oss. Alla är närvarande utom en viss Johan, som ingår i min grupp.
Vi går igenom säkerhetsspärren och ned till själva innanmätet av Sveriges fria televison. Det blir uppräkning igen och en assistent som kallas Kricke går igenom våra namn, orter och fritidsintressen. En väldigt sympatisk kille, Kricke, han hade den goda smaken att bära en rock-a-billy-frisyr och rosa jeans.
(ca 09:15) Kricke är klar och en efter en skickas vi till sminket. Jag går och letar efter Maria och Kattis, min kära publik för dagen. Jag hittar dom i ett av husets mysiga rökrum och hinner chit-chatta lite snabbt innan jag stressas in i sminket.
(ca: 09:58) Vi slussas in i studion och en producent förklarar hur hela programmet och tävlandet går till. Rickard Olsson går runt och skakar hand med oss. Jag hinner ändra uppfattning om honom under de få sekunder vi pratar. Trevlig och lagom bitsk. Nästan som en dryg storebror men som ändå fattar när det är allvar och inte.
Slut på del 1.
(ca: 06:55) Gör mig i ordning och beger mig iväg mot stationen med Kristian Anttilas "Tom Petty" i lurarna.
(ca 07: 15) Anläder till centralen i sthlm. Köper en croissant och en kaffe och börjar leta efter hållplatsen varifrån linje 56 går. Efter ett smärre nervsammanbrott av letande i blindo hittar jag till slut hållplatsen. Slänger hälften av kaffet i ren begeistring och stiger på bussen.
(ca: 08:40) Kliver av vid SvT-huset och ringer Maria och Kattis som meddelar att de blir försenade. Tar det lugnt med en cigg utanför entrén innan jag trycker i mig croissanten och går in. Väl inne får jag direkt syn på mina medtävlande. Alla sitter mer eller mindre spända i foajén och läser en bok eller försöker skämta bort den nervösa atmosfären.
(ca: 08:52) Våra "guider" anländer och kör upprop på oss. Alla är närvarande utom en viss Johan, som ingår i min grupp.
Vi går igenom säkerhetsspärren och ned till själva innanmätet av Sveriges fria televison. Det blir uppräkning igen och en assistent som kallas Kricke går igenom våra namn, orter och fritidsintressen. En väldigt sympatisk kille, Kricke, han hade den goda smaken att bära en rock-a-billy-frisyr och rosa jeans.
(ca 09:15) Kricke är klar och en efter en skickas vi till sminket. Jag går och letar efter Maria och Kattis, min kära publik för dagen. Jag hittar dom i ett av husets mysiga rökrum och hinner chit-chatta lite snabbt innan jag stressas in i sminket.
(ca: 09:58) Vi slussas in i studion och en producent förklarar hur hela programmet och tävlandet går till. Rickard Olsson går runt och skakar hand med oss. Jag hinner ändra uppfattning om honom under de få sekunder vi pratar. Trevlig och lagom bitsk. Nästan som en dryg storebror men som ändå fattar när det är allvar och inte.
Slut på del 1.
den 25:e
Alla som bor i stockholmstrakten och vill vara moraliskt stöd/publik borde komma till SVT-huset den 25:e juni då jag ska deltaga i Vem vet mest; deras nya frågesportprogram!
Från och med 8:50 och framåt...allt beror på hur bra jag klarar mig.
Från och med 8:50 och framåt...allt beror på hur bra jag klarar mig.
Äventyr i Sala och medföljande besök på Tärna FHSK
Idag tog jag och Love tåget till Sala för att därifrån ta bussen till Tärna Folkhögskola. Detta gjordes av två anledningar:
1. Love sökte deras skirvarlinje och kom in och var därför kallad till möte och sight-seeing.
2. Jag blev besviken på de andra skolorna och i ett sista minuten ryck drog jag ihop en ansökan dit, jag med. Nu var jag alltså på väg för att lämna över det i handen. En strong insats, tycker jag själv.
Väl framme i Sala hamnade vi i klistret direkt då bussen dit redan hade gått och vi fick följdaktligen vänta en timme på nästa. En timme senare steg vi av vid en liten asfaltsväg som ledde genom en liten skog och ut genom massiva åkrar ("när jag var liten såg jag åkrar och himmlar..."). Som i en film hitade jag en fult fungerande cykel i vägdiket och med varsin cigg i mungipan trampade jag oss fram längs vägen tills vi kom till den vackraste folkhögskola jag någonsin sett...hitills.
1. Love sökte deras skirvarlinje och kom in och var därför kallad till möte och sight-seeing.
2. Jag blev besviken på de andra skolorna och i ett sista minuten ryck drog jag ihop en ansökan dit, jag med. Nu var jag alltså på väg för att lämna över det i handen. En strong insats, tycker jag själv.
Väl framme i Sala hamnade vi i klistret direkt då bussen dit redan hade gått och vi fick följdaktligen vänta en timme på nästa. En timme senare steg vi av vid en liten asfaltsväg som ledde genom en liten skog och ut genom massiva åkrar ("när jag var liten såg jag åkrar och himmlar..."). Som i en film hitade jag en fult fungerande cykel i vägdiket och med varsin cigg i mungipan trampade jag oss fram längs vägen tills vi kom till den vackraste folkhögskola jag någonsin sett...hitills.
Om att bli besviken - min version
När man väl har skrivit en ( i eget tycke ) välkomponerad dikt och man inte ens får en kommentar i stil med "bra skrivet men försök igen" på ett av Sveriges största poesiforum...då blir man besviken.
De ringde mig från Wik igår och lät väldigt positiva till min ansökan men så fort de började luska lite mer och fråga om jag hade andra alternativ, vilket jag så klart hade, så skiftades tonen en smula. Ett modikum, men ändå så pass att jag förstod hur längre bort jag hade förpassat mig från deras skola. Jag har ju sökt Ransäter också, sa jag sanningsenligt och jag hörde hur tonen blev annorlunda. Vad vill de ha av mig??
Tjejen på andra sidan talade dessutom om att vi som bor i Uppsala när en betydligt mindre chans att få bo på internatet eftersom vi bor på pendlingsavstånd från skolan. Självfallet, sa jag men ändå var det som någon kört över mig med en långtradare. "Jag har ingenstans att ta vägen i augusti!" borde jag skrikit. Hon försökte skämta och säga "men inte vill du väl gå på Ransäter när du kan gå hos oss" och jag ba' "haha, nä, det är klart..."
Halva grejen med "folkis" ( vansinnigt mycket " i det här inlägget, jag vet ) är ju att bo på internat. Att lära känna människor man annars aldrig skulle ge ett höjt ögonbryn eller bara ge de man höjer ögonbrynet åt en andra eller fjärde chans. Att tvinga sig själv att droppa alla cyniska inställningar och bara ge ut sig själv. Precis så som man är. I brist på bättre, målande metaforer; våga bli halv-hippie i ca ett år. Det är faaan-tastiskt. Och att då bli nekad internat och bli en pendlingsklassis...det känns inte rätt. Jag vill inte missa en minut av hänget efter lektionstid!
Jag vill/vill inte tvingas lyssna på folk som ligger med varandra i rummet brevid. Jag vill äta flera mål mat per dag. Jag vill aktivera min kreativa sida till max. Jag vill ta promenader med nya bekantskaper i grönområden och in till närmaste civilisation. Jag vill klaga över isoleringen. Jag vill ha allrumsfester på helgerna...jaja, ni fattar. Allt detta vill jag göra en gång till.
Jag är en extremt nostalgisk person och jag vill ha något att se tillbaks på när jag blir äldre och det jag ser kommer säkerligen bestå av dessa år. *Håller tummarna för att i år blir det andra året på FHSK*
XOXO
Gossip Girl
Min poesi i någon slags medelåldersrytm
Minns du inget så minns du allt
det dem vill plåga dig med
Minns du ofta en bäck av salt
som letade sig ned för
barnakinden
Jag frågar om du fortfarande hör
de ringande skratten
De som fastnade i halsen där de dör,
den sista biten äkta vara som kom
i från oss
Minns du sommar, minns du höst
så minns du alla mina ögon
Minns du att du letade efter ett bröst
som bara spann för dig och som
gömde dig för vinden
En vind som blir en storm som sliter oss itu
en svartnad runt leendet vi bar förut
Tröstlösa insikter om att framtiden är nu
morgondagens kamper vinns av dem
som aldrig vågat slåss
En storm: men hur vi än gör
kommer vi aldrig förbi den
En storm, som sagt
jag tror den kallas Tiden.
Kvällar att minnas/glömma bort
Det har varit en händelserik kväll. Som så ofta förr men ändå; "plötsligt så händer det"!
Efter ett tolvtimmars pass på Kalmar avrundade jag på det gamla vanliga stället. Alla som var där var ju som vanligt sjukt mycket mer "trevliga i paviljongen" än jag men det löste sig bra ändå. Fram till stängning. Då en gammal, mycket obehaglig bekantskap fick spendera en sisådär fem minuter nedtryckt mot trottoaren. Vad kan jag säga? He had it coming men det var ändå vidrigt att få bli vittne till s k väktarvåld. De flesta blir idioter när de dricker men någonstans får man dra gränsen för vad som är okej. Hur som haver så lär det ju ligga uppe på YouTube inom några dagar, under sökorden "palermo" och "turkmustasch".
Appropå inget så verkar mitt bostadsproblem lösa sig i sommar! Jag vill tacka Agnes F för det; min nyblivna hjältinna!
namne
Klyschig som jag är googlade jag på mitt namn nyss och denna namne var den första som mötte mig:
Axel Persson, 15 år. Han spelar i Markaryds IF och är ännu en av många talanger MIF har fostrat. Han blev uttagen till ett träningsläger i februari men blev dock sjuk.
Man ser på honom hur självsäker han är med handbollsmålet i bakgrunden, pokalen i förgrunden och ett snett leende. Det formligen osar storhet om honom.
Axel Persson, 15 år. Han spelar i Markaryds IF och är ännu en av många talanger MIF har fostrat. Han blev uttagen till ett träningsläger i februari men blev dock sjuk.
Man ser på honom hur självsäker han är med handbollsmålet i bakgrunden, pokalen i förgrunden och ett snett leende. Det formligen osar storhet om honom.
clean cut...eller inte
Ikväll tog jag ett svårt beslut. Jag bestämde mig för att sluta som diskplockare pga viss brist på respekt hos de lägsta cheferna. En kille i synnerhet. Denna hemska varelse, för jag är inte säker på om han är människa överhuvudtaget, har systematiskt skrikit, klagat och knullat mig kors och tvärs (obs! mentalt våldtagit) mig ända sedan jag började på stället back in januari. Det här är fruktansvärt då jag faktiskt gillade tempot eller kanske inte men va fan...Mobbad på jobbet var något jag bara trodde ensamstående 40-åringar blev men vet nu bra jävla mycket bättre! Brinn i helvete, din jävla machoanal! Love hade nog rätt om att ta ut honom i skogen och skjuta honom.
Jag meddelade min chef och sade jag slutar pga personliga problem, vilket det ju är. Väntar på svar, får detta: fick bara halva meddelandet, skicka igen. Jag förkortar och skickar igen men får samma svar igen! Så himla sneaky!! Men hon är schysst, henne hade jag aldrig något problem med.
Ut i inga-pengar-alls-träsket igen! Min far kommer bli arg men även han måste fatta att man inte kan jobba om man blir psykiskt misshandlad VARENDA JÄVLA GÅNG MAN JOBBAR.
Nu ska det bli skönt med promenad, så fruktansvärt skönt.
Har aldrig förstått mig på moln
Nu är det riktigt vårvarmt ute och ditokänslorna har börjat kicka igång ett nyvaket psyke. Dels att jag vaknade så här tidigt, vilket bara kan ha att göra med värme utanför. Nackdelen med den här årstiden är att jag alltid blir nostalgisk och börjar titta alltför romantiskt i backspegeln. Jag börjar mixa ihop gamla kärlekar i skallen tills jag inte vet vem som gjorde vad. Vem vet, det kanske är bara är någon slags psykologiskt viktig bearbetning men det kommer ju med skuggsidan att man börjar känna sig som Andreas Matsson (sångaren i Popsicle. reds anm.) som tydligen skrev alla deras låtar till en enda tjej.
Igår var jag en sväng på Grand för att titta på min vän Young Master Julian som spelade med några musikervänner från Skinkan. Detta gjorde mig förstås än mer nostalgisk även om sångaren var lite för inlevelsefull i ansiktet. Jätteöppen mun och titta upp i taket i parti och minut är kanske inte så där upphetsande efter ett tag.
under luppen
Jag tänkte att den här bloggen skulle utvecklas lite till det mer almängiltiga genom att skriva ett inlägg om en uttjatad artist. Jag talar om Håkan Hellström och hans textutveckling från första skivan och framåt. Visst, ett någorlunda tacksamt ämne som tusentals andra bloggare/musikjournalister/författare redan suttit tänderna i och tuggat sönder. Idisslat.
MEN. Det jag tänkt mycket på efter några veckor med H:s nya skiva är hur mycket han har kvar att hämta ur sig själv? Och framförallt hur han nu nått ett plan där han kan hämnas gamla oförätter genom sin musik. Det har han gjort på nästan varenda skiva men aldrig lika hårt som här. Det är svordomar på flera spår, drogromantik oskyld och detta har jag absolut inga problem med men samtidigt tycker jag att det blir jobbigt då H nu står stadigt som dels höginkomstagare, säljer ut Scandinavium och verkar hittat lyckan med sambo och barn. Det bildas en bitter eftersmak av ett slags sparka nedåt-mentalitet.
Jag har en vän som säger att han gör musik för att få revansch på de där traggliga åren på högstadiet. Och här kommer paradoxen; jag gillar idén om att göra musik i hämndsyfte men samtidigt känns det äckligt när man har lyckats att fortsätta på samma spår och tillochmed lägga in en ännu skitigare växel ju mer lyckad man blir. I allmänhet blir ju unga stjärnor antingen bittra och navelskådande (läs: Lundell) eller så sätter de sig lugnt tillbaka i studiostolen och filar på nya sätt att få sina låtar att låta slickare och lunkigare (läs: Wiehe, Josh Rouse).
Dessa två ärketypsfällor vill jag inte att Håkan ska hamna i.
Värst vad det här inlägget blev onödigt snusförnuftigt och etiskt korrekt.
MEN. Det jag tänkt mycket på efter några veckor med H:s nya skiva är hur mycket han har kvar att hämta ur sig själv? Och framförallt hur han nu nått ett plan där han kan hämnas gamla oförätter genom sin musik. Det har han gjort på nästan varenda skiva men aldrig lika hårt som här. Det är svordomar på flera spår, drogromantik oskyld och detta har jag absolut inga problem med men samtidigt tycker jag att det blir jobbigt då H nu står stadigt som dels höginkomstagare, säljer ut Scandinavium och verkar hittat lyckan med sambo och barn. Det bildas en bitter eftersmak av ett slags sparka nedåt-mentalitet.
Jag har en vän som säger att han gör musik för att få revansch på de där traggliga åren på högstadiet. Och här kommer paradoxen; jag gillar idén om att göra musik i hämndsyfte men samtidigt känns det äckligt när man har lyckats att fortsätta på samma spår och tillochmed lägga in en ännu skitigare växel ju mer lyckad man blir. I allmänhet blir ju unga stjärnor antingen bittra och navelskådande (läs: Lundell) eller så sätter de sig lugnt tillbaka i studiostolen och filar på nya sätt att få sina låtar att låta slickare och lunkigare (läs: Wiehe, Josh Rouse).
Dessa två ärketypsfällor vill jag inte att Håkan ska hamna i.
Värst vad det här inlägget blev onödigt snusförnuftigt och etiskt korrekt.
