under luppen
Jag tänkte att den här bloggen skulle utvecklas lite till det mer almängiltiga genom att skriva ett inlägg om en uttjatad artist. Jag talar om Håkan Hellström och hans textutveckling från första skivan och framåt. Visst, ett någorlunda tacksamt ämne som tusentals andra bloggare/musikjournalister/författare redan suttit tänderna i och tuggat sönder. Idisslat.
MEN. Det jag tänkt mycket på efter några veckor med H:s nya skiva är hur mycket han har kvar att hämta ur sig själv? Och framförallt hur han nu nått ett plan där han kan hämnas gamla oförätter genom sin musik. Det har han gjort på nästan varenda skiva men aldrig lika hårt som här. Det är svordomar på flera spår, drogromantik oskyld och detta har jag absolut inga problem med men samtidigt tycker jag att det blir jobbigt då H nu står stadigt som dels höginkomstagare, säljer ut Scandinavium och verkar hittat lyckan med sambo och barn. Det bildas en bitter eftersmak av ett slags sparka nedåt-mentalitet.
Jag har en vän som säger att han gör musik för att få revansch på de där traggliga åren på högstadiet. Och här kommer paradoxen; jag gillar idén om att göra musik i hämndsyfte men samtidigt känns det äckligt när man har lyckats att fortsätta på samma spår och tillochmed lägga in en ännu skitigare växel ju mer lyckad man blir. I allmänhet blir ju unga stjärnor antingen bittra och navelskådande (läs: Lundell) eller så sätter de sig lugnt tillbaka i studiostolen och filar på nya sätt att få sina låtar att låta slickare och lunkigare (läs: Wiehe, Josh Rouse).
Dessa två ärketypsfällor vill jag inte att Håkan ska hamna i.
Värst vad det här inlägget blev onödigt snusförnuftigt och etiskt korrekt.
MEN. Det jag tänkt mycket på efter några veckor med H:s nya skiva är hur mycket han har kvar att hämta ur sig själv? Och framförallt hur han nu nått ett plan där han kan hämnas gamla oförätter genom sin musik. Det har han gjort på nästan varenda skiva men aldrig lika hårt som här. Det är svordomar på flera spår, drogromantik oskyld och detta har jag absolut inga problem med men samtidigt tycker jag att det blir jobbigt då H nu står stadigt som dels höginkomstagare, säljer ut Scandinavium och verkar hittat lyckan med sambo och barn. Det bildas en bitter eftersmak av ett slags sparka nedåt-mentalitet.
Jag har en vän som säger att han gör musik för att få revansch på de där traggliga åren på högstadiet. Och här kommer paradoxen; jag gillar idén om att göra musik i hämndsyfte men samtidigt känns det äckligt när man har lyckats att fortsätta på samma spår och tillochmed lägga in en ännu skitigare växel ju mer lyckad man blir. I allmänhet blir ju unga stjärnor antingen bittra och navelskådande (läs: Lundell) eller så sätter de sig lugnt tillbaka i studiostolen och filar på nya sätt att få sina låtar att låta slickare och lunkigare (läs: Wiehe, Josh Rouse).
Dessa två ärketypsfällor vill jag inte att Håkan ska hamna i.
Värst vad det här inlägget blev onödigt snusförnuftigt och etiskt korrekt.
Kommentarer
Postat av: M
Jag kan inte riktigt förklara varför, men något sa mig att du skulle intressera dig för följande artikel: http://www.spraktidningen.se/art.lasso?id=08276a
Trackback
