Fångar
För första gången
är jag alldeles själv med tomten,
den luggslitna mattan och mullvadshögarna.
Det undernärda plommonträdet vaggar sakta fram till mig
bjuder upp och lägger sina smala grenar om min hals
Skott till blommor, tanken ringer in en verbal
där vi kan dansa hela dagar
med solen innanför skinnet
& dunklet drösandes ner för telemasterna.
Så strama i sin hållning men med skenande lister
där våra röster samsas med tusentals
Andra avstånd
är t ex det mellan trädet och mig
jag har lovat att gå hem i en evighet men kan inte slita mig
från en sekund av rotlösa komplimanger.
Till slut släpper jag
tappar balansen
i det gamla,
det som doftar inkilade blommor
i Ekebys mynning.
Det alla poeter vet
Jag har umgåtts med tanken på show manship på senaste. Hur stora artister rör sig eller fraserar på scen jämfört med utanför. Nu ska det sägas att jag aldrig varit den som tränat framför spegeln...eller i alla fall på den senaste tiden. Men i och med att det vankas uppträdande både i början och slutet av maj så känns det som man borde lägga manken till och repa in några texter med tillhörande scenspråk. Inget stort men något som kan förhöja uppläsningen en smula.
Ni vet ju själva hur tråkigt det kan vara att gå på poesi. Allt som oftast är det extremerna som tar plats framför mikrofonen. Den vansinnigt underhållande mannen ( för det är bara män strax under 30) som kväver all tolkningsfrihet genom att med stora bokstäver och ännu större gester liksom VIIISA vad det handlar OM. Med vild blick och högre och högre röst. Sedan finns det de blyga och allvarliga tjejerna som rör om kaffet med sina kajalpennor och stönar sarkastiskt. Det finns tiotals olika variationer och jag hamnar väl någonstans i alla poeters livmoder. Jag har inte kommit ut än.
