Äventyr i Sala och medföljande besök på Tärna FHSK
1. Love sökte deras skirvarlinje och kom in och var därför kallad till möte och sight-seeing.
2. Jag blev besviken på de andra skolorna och i ett sista minuten ryck drog jag ihop en ansökan dit, jag med. Nu var jag alltså på väg för att lämna över det i handen. En strong insats, tycker jag själv.
Väl framme i Sala hamnade vi i klistret direkt då bussen dit redan hade gått och vi fick följdaktligen vänta en timme på nästa. En timme senare steg vi av vid en liten asfaltsväg som ledde genom en liten skog och ut genom massiva åkrar ("när jag var liten såg jag åkrar och himmlar..."). Som i en film hitade jag en fult fungerande cykel i vägdiket och med varsin cigg i mungipan trampade jag oss fram längs vägen tills vi kom till den vackraste folkhögskola jag någonsin sett...hitills.
Om att bli besviken - min version
När man väl har skrivit en ( i eget tycke ) välkomponerad dikt och man inte ens får en kommentar i stil med "bra skrivet men försök igen" på ett av Sveriges största poesiforum...då blir man besviken.
De ringde mig från Wik igår och lät väldigt positiva till min ansökan men så fort de började luska lite mer och fråga om jag hade andra alternativ, vilket jag så klart hade, så skiftades tonen en smula. Ett modikum, men ändå så pass att jag förstod hur längre bort jag hade förpassat mig från deras skola. Jag har ju sökt Ransäter också, sa jag sanningsenligt och jag hörde hur tonen blev annorlunda. Vad vill de ha av mig??
Tjejen på andra sidan talade dessutom om att vi som bor i Uppsala när en betydligt mindre chans att få bo på internatet eftersom vi bor på pendlingsavstånd från skolan. Självfallet, sa jag men ändå var det som någon kört över mig med en långtradare. "Jag har ingenstans att ta vägen i augusti!" borde jag skrikit. Hon försökte skämta och säga "men inte vill du väl gå på Ransäter när du kan gå hos oss" och jag ba' "haha, nä, det är klart..."
Halva grejen med "folkis" ( vansinnigt mycket " i det här inlägget, jag vet ) är ju att bo på internat. Att lära känna människor man annars aldrig skulle ge ett höjt ögonbryn eller bara ge de man höjer ögonbrynet åt en andra eller fjärde chans. Att tvinga sig själv att droppa alla cyniska inställningar och bara ge ut sig själv. Precis så som man är. I brist på bättre, målande metaforer; våga bli halv-hippie i ca ett år. Det är faaan-tastiskt. Och att då bli nekad internat och bli en pendlingsklassis...det känns inte rätt. Jag vill inte missa en minut av hänget efter lektionstid!
Jag vill/vill inte tvingas lyssna på folk som ligger med varandra i rummet brevid. Jag vill äta flera mål mat per dag. Jag vill aktivera min kreativa sida till max. Jag vill ta promenader med nya bekantskaper i grönområden och in till närmaste civilisation. Jag vill klaga över isoleringen. Jag vill ha allrumsfester på helgerna...jaja, ni fattar. Allt detta vill jag göra en gång till.
Jag är en extremt nostalgisk person och jag vill ha något att se tillbaks på när jag blir äldre och det jag ser kommer säkerligen bestå av dessa år. *Håller tummarna för att i år blir det andra året på FHSK*
XOXO
Gossip Girl
Min poesi i någon slags medelåldersrytm
Minns du inget så minns du allt
det dem vill plåga dig med
Minns du ofta en bäck av salt
som letade sig ned för
barnakinden
Jag frågar om du fortfarande hör
de ringande skratten
De som fastnade i halsen där de dör,
den sista biten äkta vara som kom
i från oss
Minns du sommar, minns du höst
så minns du alla mina ögon
Minns du att du letade efter ett bröst
som bara spann för dig och som
gömde dig för vinden
En vind som blir en storm som sliter oss itu
en svartnad runt leendet vi bar förut
Tröstlösa insikter om att framtiden är nu
morgondagens kamper vinns av dem
som aldrig vågat slåss
En storm: men hur vi än gör
kommer vi aldrig förbi den
En storm, som sagt
jag tror den kallas Tiden.
Kvällar att minnas/glömma bort
Det har varit en händelserik kväll. Som så ofta förr men ändå; "plötsligt så händer det"!
Efter ett tolvtimmars pass på Kalmar avrundade jag på det gamla vanliga stället. Alla som var där var ju som vanligt sjukt mycket mer "trevliga i paviljongen" än jag men det löste sig bra ändå. Fram till stängning. Då en gammal, mycket obehaglig bekantskap fick spendera en sisådär fem minuter nedtryckt mot trottoaren. Vad kan jag säga? He had it coming men det var ändå vidrigt att få bli vittne till s k väktarvåld. De flesta blir idioter när de dricker men någonstans får man dra gränsen för vad som är okej. Hur som haver så lär det ju ligga uppe på YouTube inom några dagar, under sökorden "palermo" och "turkmustasch".
Appropå inget så verkar mitt bostadsproblem lösa sig i sommar! Jag vill tacka Agnes F för det; min nyblivna hjältinna!
namne
Axel Persson, 15 år. Han spelar i Markaryds IF och är ännu en av många talanger MIF har fostrat. Han blev uttagen till ett träningsläger i februari men blev dock sjuk.
Man ser på honom hur självsäker han är med handbollsmålet i bakgrunden, pokalen i förgrunden och ett snett leende. Det formligen osar storhet om honom.
