Axel Vinter Persson

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra för att världen ska få upp ögonen för mig. Det vore skönt med en blinkning eller bara en liten kisning. När ska jag få börja kalla mig författare, på riktigt? Världen, som jag skrev här ovan, är inte hela vida utan snarare random branschfolk. Om det nu är författare jag vill bli, och det vill jag mer än något jävla annat, så skulle inte då någon kunna skicka mig en uppgift, ett jobb att göra. Bara för att jag ska få veta att det jag gör någonstans blir uppskattat eller åtminstone uppmärksammat. Åh, gud vad han är desperat, tänker ni nu, han sitter uppe vid tre på natten och ömkar sig. NEJ, säger jag då men efter år av konsekvent tragglande har jag äntligen börjat hitta min form. Min bäste vän Love är snart där uppe med de andra, ägande, nya författarna i Sverige. Och all heder och beröm till honom för att är en fantastisk skribent och poet. Kanske var jag oehört naiv när jag var yngre och trodde att våra toppar skulle nås samtidigt. Ni vet, som det perfekta knullet då båda kommer på exakt samma klockslag. Ungefär så trodde jag.
 
Kanske lider jag av för stora tankar om mig själv, tänk om jag har ätit mig fet på höga hästar och inte alls har den talangen som krävs. I så fall har jag byggt alla mina drömmar på en lögn och den lögnen har i sin tur grävt min grav. Jag skulle ljuga om jag sa att hela min person är lika med poet men bilden av mig, längst inne i mig, talar sitt tydliga språk. Jag vill nå ut till er som någon gång kommer över mina texter. Nå ut och gripa tag. Få er att komma in i min värld. Sanningen är den att mitt skrivande bara har blivit publicerat en enda gång. Det var när jag var 19 och jag blev kontaktad av någon på kommunen. Tror jag. Det kan ha varit något annan. Det var hur som helst till en broschyr för unga i Uppsala och den skulle innehålla olika evenemang som var på g, vad man kunde göra o.s.v. Där fick jag en dikt publicerad som jag såg till att dedicera till min dåvarande flickvän. Den var på rim och otroligt inställsam.

Efter det: noll.

Jag ska inte klaga för mycket för när sanningen ska fram så har jag låtit bli, av ren lathet, att få ut mina grejer på marknaden. Jag är en fruktansvärt lam eterdomptör.
 
Men det här är ingen dödslängtan i bloggosfären. Det här är ingen vit flagg. Jag vägrar "dö", kreativt speaking. Framför allt slutade jag jämföra mig med mina kollegor för ett bra tag sedan och kontentan är snarare: The world won't listen. Vad är jag utan min hybris?
 

För att knyta ihop den här säcken följer den tidigare nämnda dikten, Träffad av blixten.

Det känns som det var i ett annat liv
som jag senast kände så här
Det var längesen jag senast var så intensiv
är detta vad det innebär
att bli blixtkär?

Du slog ner i mig igår natt
antände tillochmed de murknaste av grenar
Nu försöker förståndet hinna ifatt
om jag bara slog ditt nummer skulle
du förstå vad jag menar

Om det här visar sig vara ännu en återvändsgränd
så vänder jag bara om och går ut
Men du verkar vara som från himmlen sänd
du kommer iallafall förstå vem jag är
innan det tagit slut

Jag vill konservera den här känslan av tilltro,
som en ljummen vind blåser den i mitt bröst
Alla problem som funnits har jag låtit bero
vem behöver en framtid om man
har dig som tröst

Men som de flesta ska du härifrån
och du tar min dygnsrytm med dig
Du ska fly ifrån inavel och den förbannade ån
över haven och ner i dimman
varför tar du inte med mig

Jag hoppas att den här sommaren blir vår
att vi börjar från varsin ände men möts på mitten
Sluta skratta, sade du, men jag tror inte det går
be mig inte att sluta, för jag förtjänar
att må som jag mår!


(Tillägnad Sanna Hult, 2003 - 05 - 04. Kl. 03:54)

Eftersom ingen orkar läsa eller kommentera min expedition i det absurda på ett välkänt community känner jag mig nödgad att lägga upp historien/kortnovellen här. Det är inte så att det är större chans att någon ser den här, snarare tvärtom, men jag vill att den ska finnas överallt. Jag tycker själv att den är det roligaste och mest tragiska jag har skrivit och kan således därför inte släppa taget om den.

För er som inte läst den än; mycket nöje.


Det var en sönderfrusen helgkväll, minns inte om det var fredag eller lördag. Kunde lika gärna vara söndag. Jag tände en taskigt rullad cigarett och ställde mig att spana ut genom mina gardiner. Såg som vanligt ett gängbråk, någon brud som blev sparkad i baken av en söndersupen pojkvän, några äckliga natthundar som lekte apport med ett båtben i parken. Cigaretten smakade flingor med mjölk och jag blev hungrig. Öppnade skafferiet och tog fram flingpaketet och hällde upp en stor skål gammeldags mjölk. I med flingorna. Hittade en vattnig chili i kylskåpet, skivade över skiten och åt i tystnad. Bordsduken var fläckig och jag drog fingrarna över vad som kunde vara spagetti carbonara. En ilning av njutning sökte sig nedför ryggraden och jag kände hur det kittlade till i mellangärdet. Dumpade resterna av mjölkmiddagen i vasken och gick in i vardagsrummet. Slog på tv:n som visade övernaturligt i repris. Blev kåt och drog lite. Inget hände och jag tände en ny cigg. Skrattade högt när programledaren tyckte sig höra "extrapris på smör" i ett mörkt rum. Jag hade hört "flexa så du dör". Riktigt roligt.


Somnade visst och vaknade upp av att rummet kändes större. Drog i kuken igen. Samma visa. Kände mig törstig och öppnade barskåpet. Hade bara slattar av allt möjligt. Jag blandade mig en djävel på kahlua, midori och farmors äppelmust. Efter några glas mådde jag bra, dansade och visksjöng med i texterna på skivan Majken gett mig. Blandskiva, indie eller nåt, alla band hette något fyndigt. Fick mig att tänka på Göteborg. Som omslag hade Majken gjort ett collage av damtidningar. Hon hade inte kunnat hålla sig utan hade döpt skiten till Fyndskivan. Mådde kokettdåligt och associerade direkt till sent 70-tal, möjligtvis tidigt 80. Sällskapsresan fick mig alltid att vilja köpa knäckebröd och fimpa cigaretterna i en åsneröv. Bra uppväxt. Hörde ett ljud från sovrummet och gick för att undersöka. Fönstret stod på vid gavel och tanten mittemots gamla hankatt idkade knull med hustrumisshandlaren över gårdens prisvinnande siames. Blev trött och slängde in kärleksparet i garderoben.


Återvände till vardagsrummet där skivan var slut. Tänkte på att Majken gillade hämtmat. Hade flera gånger försökt få henne att börja laga eget men den invändningen verkade snarare sporra henne till att köpa mer. Vilken värdelös person hon var, Majken. Själv var jag stolt över mina 156 kilon. Hade jobbat för dom. Varje gång jag gick förbi spegeln i hallen flörtade jag med bilden som kom emot mig. Kunde stå där i timmar. Ibland, om jag ville vara riktigt kinky, smorde jag in mig med olivoljan jag fått i 30-årspresent. Extra jungfru, extra fin. Som jag. Fick ett infall, hämtade oljan och skred till verket. Hallens dunkla ljus spelade perfekt över min skinande buk. Drog handen över kärlekshandtagen och rös.


Efter en halvtimme fick jag nog. Det hade redan från början känts som att en lång session inte var på tapeten. Drog ut en byrålåda och fann en megapåse ostkrokar. Tog med mig påsen ut på balkongen och åt i tystnad. Kylan fick mig kissnödig men orkade inte ta mig till toan. Kissade i påsen och slängde den över räcket. Jag fnissade högt när ljudet från påse + kiss + ostkrokar möter asfalt nådde mina öron. Jag tände en, blev kvar på balkongen en stund. Tänkte på mamma och pappa. Fina människor med smutsiga naglar. Cigaretten smakade valpnos och havtorn. Började plötsligt vurma för skärgården och gick in igen och ut på nätet. Letade efter tänkbara stugor att hyra. Behövde inte oroa mig för husbrist. Lågsäsong. Bokade ett gammalt ruckel långt åt helvete ut i Trosa skärgård. Det luktade säkert bark och toapapper där. Alternativt myggstift och krut. Fick en stark lust att höra av mig till morfar. Han hade varit död i 15 år men de övernaturliga programledarna på tv kunde säkert hjälpa. Skrev ett mail till dom och frågade om de kunde hjälpa mig fråga morfar a) varför han hade tafsat på mamma när hon var liten och b) hur lång tid det tar att få till en riktigt prydlig skepparkrans. Kunde redan höra hur snacket gick runt planeringsbordet, hur det bokades biljetter till Sverige och hur de konstaterade att detta kunde vara deras mest spännande uppdrag hitills.


Drog lite igen. Knappt förnimbar succé. Jag gick ut i hallen och drog ner alla ytterkläder från krokarna och hängarna. Satte på mig en hatt och spelade allan ballan framför steron. Snurrade huvudbonaden på ett finger och tänkte återigen på Sällskapsresan. Ville vara Nalle i Snowroller, kunna ringa till jobbet nästa vecka och säga att jag glömt snökedjorna. Skulle stöna lite så där upptaget/irriterat/sömndrucket och sedan somna om bredvid okänd tjej. Inte Majken. Hon brukade alltid känna sig "fipplig", hennes ord inte mitt, efter den afrikanska danskursen på torsdagar. Jag brukade hålla emot så gott jag kunde men till slut fick hon "fippla" av sig mot mig. Grät ofta efter dom stunderna. Ville vara Nalle. Ibland Rudi, trots att han aldrig fick Gullan på riktigt. Gick för att titta till katterna. Deras ögon lyste ondskefullt i garderobens mörker. De kunde gott stanna där inne ett tag till. Kastade in en oöppnad kondom till dom. Nu kunde Majken glömma "fipplandet" på torsdag. Skyddstillgångarna var ju tömda. Började närma mig somrumsdörren då jag hörde ljud från garderoben. Slet upp dörren och var på väg att be dom hålla käften då jag såg att den hankatten såg onaturlig ut i ansiktet. Tog upp den och gjorde Heimlich. Upp kom kondomen och jag fick ett tacksamt ögonkast innan jag slängde in den gamle i garderoben igen.

Ut i köket och in i kylen igen. Hittade svartsoppa från Mårten Gås-firandet ifjol. Blev sugen och slevade i mig med god aptit. Kom att tänka på smittorisken och sprang runt i panik i en kvart. Ringde sjukvårdsupplysningen och en sköterska som säger att gäss vanligtvis inte har HIV. Kände mig lite lugnare och frågade om inte hon också brukar blanda ihop Mårten Gås och Mickelsmäss. De är ju båda djur och från samma saga. Jo, säger hon, lite förvirrande är det nog. Sedan blev hon vrång och lade på. Började tänka på hur jag bemöter folk och satte mig i soffan. Somnade.

Ny dag. Satte på tv:n och tittade på dagarna av våra liv. Hittade ingen som har samma kroppsform som jag och blev förbannad. SMS:ade in till tv-ombudsmannen och frågade om det ska vara på det här viset. Inget svar.

Jag antar
att lösa tungor och nedvridna förväntningar
krattar ditt rum nu
I evigheter har jag stått vid satans vägskäl
& det enda jag har att visa för det
är svaga ben, skoskav
& en intakt oförmåga till blues


Jag lade mig ner
på teaterstråkar och såg 
hur himlen föll flammande
Alla moln, alla stjärnor och månar
allting ville ner till mig

Jag hörde sirenerna
när de kom för att hämta in mytologin
under föresatsen grovt förtal
Den låg så nära till hands, var tätt intill
när sanningen skulle fram


Satans vägskäl har hundra olika grenar
himlens attraktion till mig
har bara fel


Du gissar på en siffra
gissar galet och ljuger fritt
Du tar handen de huggit av
lämnar matbordet och stänger dörren in till dig
hittar en kratta och ett helvete av grus