Axel Vinter Persson

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra för att världen ska få upp ögonen för mig. Det vore skönt med en blinkning eller bara en liten kisning. När ska jag få börja kalla mig författare, på riktigt? Världen, som jag skrev här ovan, är inte hela vida utan snarare random branschfolk. Om det nu är författare jag vill bli, och det vill jag mer än något jävla annat, så skulle inte då någon kunna skicka mig en uppgift, ett jobb att göra. Bara för att jag ska få veta att det jag gör någonstans blir uppskattat eller åtminstone uppmärksammat. Åh, gud vad han är desperat, tänker ni nu, han sitter uppe vid tre på natten och ömkar sig. NEJ, säger jag då men efter år av konsekvent tragglande har jag äntligen börjat hitta min form. Min bäste vän Love är snart där uppe med de andra, ägande, nya författarna i Sverige. Och all heder och beröm till honom för att är en fantastisk skribent och poet. Kanske var jag oehört naiv när jag var yngre och trodde att våra toppar skulle nås samtidigt. Ni vet, som det perfekta knullet då båda kommer på exakt samma klockslag. Ungefär så trodde jag.
 
Kanske lider jag av för stora tankar om mig själv, tänk om jag har ätit mig fet på höga hästar och inte alls har den talangen som krävs. I så fall har jag byggt alla mina drömmar på en lögn och den lögnen har i sin tur grävt min grav. Jag skulle ljuga om jag sa att hela min person är lika med poet men bilden av mig, längst inne i mig, talar sitt tydliga språk. Jag vill nå ut till er som någon gång kommer över mina texter. Nå ut och gripa tag. Få er att komma in i min värld. Sanningen är den att mitt skrivande bara har blivit publicerat en enda gång. Det var när jag var 19 och jag blev kontaktad av någon på kommunen. Tror jag. Det kan ha varit något annan. Det var hur som helst till en broschyr för unga i Uppsala och den skulle innehålla olika evenemang som var på g, vad man kunde göra o.s.v. Där fick jag en dikt publicerad som jag såg till att dedicera till min dåvarande flickvän. Den var på rim och otroligt inställsam.

Efter det: noll.

Jag ska inte klaga för mycket för när sanningen ska fram så har jag låtit bli, av ren lathet, att få ut mina grejer på marknaden. Jag är en fruktansvärt lam eterdomptör.
 
Men det här är ingen dödslängtan i bloggosfären. Det här är ingen vit flagg. Jag vägrar "dö", kreativt speaking. Framför allt slutade jag jämföra mig med mina kollegor för ett bra tag sedan och kontentan är snarare: The world won't listen. Vad är jag utan min hybris?
 

För att knyta ihop den här säcken följer den tidigare nämnda dikten, Träffad av blixten.

Det känns som det var i ett annat liv
som jag senast kände så här
Det var längesen jag senast var så intensiv
är detta vad det innebär
att bli blixtkär?

Du slog ner i mig igår natt
antände tillochmed de murknaste av grenar
Nu försöker förståndet hinna ifatt
om jag bara slog ditt nummer skulle
du förstå vad jag menar

Om det här visar sig vara ännu en återvändsgränd
så vänder jag bara om och går ut
Men du verkar vara som från himmlen sänd
du kommer iallafall förstå vem jag är
innan det tagit slut

Jag vill konservera den här känslan av tilltro,
som en ljummen vind blåser den i mitt bröst
Alla problem som funnits har jag låtit bero
vem behöver en framtid om man
har dig som tröst

Men som de flesta ska du härifrån
och du tar min dygnsrytm med dig
Du ska fly ifrån inavel och den förbannade ån
över haven och ner i dimman
varför tar du inte med mig

Jag hoppas att den här sommaren blir vår
att vi börjar från varsin ände men möts på mitten
Sluta skratta, sade du, men jag tror inte det går
be mig inte att sluta, för jag förtjänar
att må som jag mår!


(Tillägnad Sanna Hult, 2003 - 05 - 04. Kl. 03:54)