Axel Vinter Persson

Om jag skulle slå mig in på en bana som ståuppkomiker skulle jag basera hela mitt uppträdande runt en och samma iaktagelse; den amerikanska såssleven. (ursäkta klyschan men...) VAD ÄR DEALEN MED SÅSSLEVEN?
I varenda film eller sitcom dyker den där sleven upp, halvt doppad i tomatsås som sedan ena parten av en romantisk hemmadejt ska smaka av, blunda och njuta. Det är bara tomatsås till pasta, det är inte en tungspets mot ett upphetsat könsorgan. Senast jag stötte på sleven var när jag såg High Fidelity för några veckor sedan. Tim Robbins sträcker fram den försiktig med andra handen kupad under för att inte spilla mot Iben Hjejles mun. Men den orgasmiska reaktionen utgår i den här filmen, något som ändå måste ses som undantaget som bekräftar regeln.

Matlagningen i amerikanska romcoms är kort sagt väldigt torftig. Annars skulle de väl aldrig hålla på med den där jävla tomatsåsen. Att laga en god tomatsås med basilika, vitlök, oregano, salt och peppar är i min bok det enklaste man kan laga ändå ska det framställas som att det är molekylärbiologi vi har att göra med. Mitt hat mot denna kulinariska dumhet växer för varje film, för varje år. Kan det inte komma en film, som inte handlar om kockar som blir kära i varandra, där den romantiska matdejten går ut på att båda parterna lagar något lite mer komplicerat, typ fårfiol. Låta dom stå vid ugnen opch vänta i tolv timmar. De skulle iallafall ha mer tid att bli fulla och ligga med varandra.

En sviktande morgon

såg jag ett strå ställa sig i givakt

resa sig som en flamma

rakt upp ur ditt sovande hår

När du vaknat frågade jag dig

vad som precis hänt

Medan skrotet föll som aska från dina fransar

svarade du med lugn röst

Att det var slutet på väntan och strået

första sprickan på kokongen,

att dina vingar redan börjat slå

på andra sidan dörren

Lät dom komma tillbaka



Jag fann en resa genom sensommarens första ansikte

satt med näsan tryckt mot de varma skuggorna

och lät åren komma tillbaka

Hur dem spelade mig i händerna, satte sig i system

jag aldrig ville lära mig

& den största kärleken var den utan

kropp eller samvete


den som bara fanns därute

men krävde långa dykningar

till botten av krympande

solnedgångar


Vill att ni ska veta

att jag fortfarande finns att hitta

i de mest tummade böckerna

på de smutsigaste taken

Fortfarande,

med näsan tryckt mot de varma skuggorna

låter jag er komma tillbaka.