Axel Vinter Persson

Diskoteket slog upp en otangibel känsla i mig. Jag känner mig så himla efter allt att det inte ens är värt att gråta över. Ingenting funkar så enkelt nuförtiden. Kanske var det att se alla unga postpunkare med kärlek i både ögon som händer. Unga förhållanden får mig alltid att bli ledsen/sentimental. Det blir bara så jävla påtagligt hur hopplöst ensam och fel rent modemässigt man kan känna sig. Och jag får aldrig något gjort, någon gång. Mitt nyårslöfte om förnyad kreativitet har än så länge varit bortkastat. Jag lever det svältande konstnärslivet men ingen konst har hitills kommit från mitt huvud de senaste månaderna.

Ge mig ett jobb, ge mig en tjej och ge mig fucking upprättelse, era jävlar*!


* Med detta menar jag världen i stort och självfallet inte mina vänner.

Att skriva blogg är för övrigt (tycker jag som skriver detta) en komplex handling. På plussidan så får man skriva av sig och mår i regel mycket bättre efteråt. Kruxet ligger bara i att det finns de i periferin av den lilla läsekrets som bildar sig en uppfattning om personen bakom tangentbordet. Så ja, jag är lika komplicerad som vem som helst och jag älskar att gardera mig genom att debattera min egen självbild.

God natt Världen och gör mig lycklig imorgon.

Helvete vad jag saknar mitt blonda hår! Varför gjorde jag mig av med det? Jag är en sådan sucker för hårfärgsförändringar att jag inte inser när något är bra och borde låta det vara. Visst, jag var trött på utväxten menjag skulle bara blonderat om det.

Jaja, dagens ytlighet serverad med extra bea.

Imorn är det premiär för Kalmars stand up-satsning. Jag ville jobba dörr men blev som vanligt snäll och medgörlig efter lite skumpa och min kära 3Q lyckades skickligt manipulera mig att ta köket istället. Tydligen ska en sjukt obehaglig snubbe jobba med oss, en man vid namn Joaquim. Och vad är det för jävla hybridnamn? Antingen heter man Joakim eller det mer exotiska Joaquin men vad letar man efter med "Joaquim"? Att slakta två namn genom att smälta ihop dom.

För varje termin verkar creepkontot fyllas på med en lycklig vinnare i läbblotteriet. Förra gången var det den obehaglige sovjetresten som aldrig åt kolhydrater men älskade glass. Och om han åt glass var han tvungen att springa en extra mil per dag. Och den drivne jäveln fick det att låta som att det skulle vara lika lätt som att gå 100 m.

Efter lördagens jobb och när festligheterna drog igång för min del ville f.d 2Q prata The Cars That Ate Paris med mig...igen. Han pratade på om hur Koll-bein hade sålt sina The Cure-vinyler till honom och hur cool Andreas hade varit och att Love spelade trummor. Det fanns inte så mycket att lägga till så jag satt mest och mös över någon med lite klassisk, lokal musikhistoria inpräntat i minnet.

Varje gång jag sjunger med till TAW:s låtar mår jag bättre. Då tror jag på min röst. Att den orkar.

Igår jag var på bio med den manliga delen av min familj. "Vid himlens utkant". Fruktansvärt bra film, det är dags för er att pallra er till kulturbiograferna och bli gripna. Varje gång jag ska se en film på tyska blir jag instinktivt tveksam. Varför vet jag inte men jag har lärt mig att älska den tyska filmen. Så länge man får se sådana filmer som ovan nämda och "De andras liv".

Jag har varken lärt mig stanna eller gå sedan jag kom tillbaka till Uppsala. Var är min vilja till förändring och framför allt; var flydde harmonin i att vara på en plats åt gången? Det tar emot att erkänna, mest för att det säkert en depressionsklyscha, men jag har känt mig så bortkopplad den senaste tiden. Ibland kan det gå så långt att jag undrar över om jag känner något för de jag omger mig med. Å andra sidan har den här staden aldrig varit öppna famnen direkt. Och det är okej. Det är så jag vill ha det. Intellektets högborg. Jag behöver den lika mycket som jag inte klarar av att finnas här.

Min värld ska målas i blåa berg, kastanj & grus, svala 50-talshus och åkrar som glittrar som i guld.

Eftersom min förra blogg tydligen blivit spärrad (har ingen aning varför) börjar jag på ny kula här istället. Om ni undrar varför jag har lagt till Vinter i mitt namn så är det bara för att 1) det kanske redan fanns en blogg.se som hette axels och 2) för att det låter snyggt som ett framtida artistnamn.

Ikväll blir det Guldbaggegalan för min del. Appropå tv så ser jag en tydlig trend hos först och främst tv4 i deras etniska rensing av bra nattprogram. För oss som har vanan att stanna uppe sent är detta en livsviktighet. Först Alias-repriserna och nu Lost. Hur svårt kan det vara att bara börja visa Arkiv X igen eller någon annan gammal långkörare. Istället får Nattlivs-skiten svulla ut och Lättlagat-asen fritt spelrum i tablåen. JAG ORKAR INTE MER, FATTAR NI INTE DET!! Jag ska fan starta namninsamling på fejset.