Axel Vinter Persson

Ikväll gick jag och såg The Dark Knight. Och jag blev hänförd. Inte av filmen i sig men av Heath Ledgers fantastiska gestaltning av Jokern. Jag kan bara hålla med om vad alla recensenter har sagt, för maken till läskig figur har jag aldrig sett på film! Även om ni inte är ett dugg intresserade av superhjälteserier eller filmer som är gjorda med dessa som grund (dom blir bara fler och fler och sämre och sämre) så gå och se den här filmen.



Jag vet att det här lät som värsta klyschiga filmtipset men sanningen är den.

I bakgrunden når den oerhört usla actionfilmen Utan nåd sitt slut och regnet rullar med viss tvekan in över vår gård. Jag försöker få tid till eftertanke men det är helt enkelt för kvavt. Dofterna av uppvärmt damm i luften får mig att tänka tillbaka till barndomens bussfärder till svenska skolan i Bissau. Chauffören körde en bra bit över hastighetsbegränsningarna och på vägar som hälften bestod av asfalt, hälften enorma hål. En gång kom inte bussen alls, den hade krockat på väg till vår hållplats.

En blixt lyste precis upp himlen men långt, långt bort eftersom jag fortfarande räknar sekunder och ingen smäll hörts än.

Uppsala är en stad av än mer apati än när jag tog farväl av den förra gången. Jag förstår inte hur vi fungerar längre. Vi ser inget nytt, vi går alltid ut på samma ställe och vaknar alltid upp till en ny dag utan pengar eller ens hopp om att någon dag ha ett riktigt jobb. Visst måste det finnas folk som trivs här men dom människorna ger jag inte mycket för. Så vad längtar jag efter? Ett stabilt jobb? Att få vara del av ett förhållande? Nej, det enda jag ber om är lite inspiration.

Imorgon ska jag försöka börja peppa inför Emmaboda, antagligen den sista turen dit någonsin för min del. Det blir lite som att komma hem bara för att säga hej då. 

Så god natt, allihop

Min vän Madelene har en känsla. En som säger att vi håller på att glida ifrån varann. Varje gång jag hör det blir jag lite nedstämd för på vissa sätt är detta sanning. Men de sätten är praktiska och framför allt geografiska. Men till dig, kära Madelene, vill jag säga att det är och har aldrig varit sätt som spelar roll för mig. Ni kan kalla mig gammeldags eller bara blödig men när jag knyter band till folk gör jag det livet ut. Det här gäller sällan men när det händer så glömmer jag aldrig en födelsedag eller vad som betyder något för den personen. Så låt inte geografin så tvekan i dig. Jag ska ingenstans.

Förutom i höst. På tal om det insåg jag just hur mycket jag måste förändra mig i vissa avseenden. Det ända som räddade mig från ett år av total isolation på Skinnskatteberg var att jag tog plats på ett sätt som överraskade mig själv.
Jag och min radarpartner Love har kommit på den geniala planen att starta en Tärna-blogg. Där ska vi lägga upp bilder på diverse små och stora upplevelser. Min förhoppning är att den bloggen kommer vara lite mer "matig" och oftare uppdaterad än den här.

"Matigt" är f ö ett av dessa ord som balanserar på gränsen till tabu. Matigt sades alltid i samma andetag som smör och potatis när man lagade soppa på hemkunskapen. Där fick man även lära sig att kalla smörkniven för "Lilleman" vilket jag alltid associerade till något vidrigt. "Lilleman", en liten kastrullslav som har en egen liten arbetsbänk där han får sitta och skala potatisar och morötter till de andra, stora kockarna. Likt ett storköks motsvarighet till Didi och Allaín i Fångarna på Fortet.

Ja, matigt är faktiskt där uppe med mustigt, dess lite rundare kusin.

Det är inte bara jag ur de perssonska generna som dyker upp i Vem Vet Mest i höst! Min bror var där förra veckan och deltog. Glädjande nog för mig kom han inte alls lika långt som yours truly men han är väl värd att kolla in. Daniel är hans namn och är min intellektuella överman.

Hur kunde du inte kunna "Så länge vi har varann", Daniel?? Klassisk duett med Mauro Scocco och Anni-Frid Lyngstad.

Idag åkte min rumskamrat till Spanien i en vecka och jag trodde nog det skulle kännas skönt att släppa loss och äga lägenheten i ensam majestät. Tyvärr blev det inte så. Jag har tittat på tv hela dagen och känner att jag vill göra något men samtidigt känns utgångarna nuförtiden mest som rutin. För mycket av det goda har redan rivit upp stora hål i min ekonomi och jag borde inte. Men samtidigt tar den här ensamheten död på mig, det är inte ens skönt vemodig och kontempelativ ensamhet. Det är ren, skär ångest och jag tänker på Tom Waits och The heart of saturday night. Ungefär så kändes det igår, som jag var navet ett flertal människors utekväll snurrade runt. Hybris kanske ni säger? De flesta som hänger med mig vet att jag är en fis i rymden jämfört med en del egon man träffar på.

Jag måste lösa det här med hyran innan Emmaboda också. Och det här med inbetalningen till Tärna. Och det här med CSN. Jag är redan försenad med en återbetalning till dem och samtidigt har jag skickat i en lånansökan för hösterminen. Är jag galen eller kan sådant äventyra ens chanser att få studiemedel? Och samtidigt vågar jag inte ringa och fråga dem för jag vet att de skulle få mig att känna mig 4 cm lång. Typ:

- Ja, hej. Jag heter Axel och jag vet att jag är försenad med en inbetalning för juni månad. Nu undrar jag: kommer jag få studiemedel i höst?

- Vad är du för idiot? Tror du verkligen på det där själv eller? Försöker du blåsa CSN??

- Va, neeej men jag har ju inga pengar för jag går på försörjningsstöd just nu och...

- Du kan glömma att du ens kan få titta på en femtio-öring från våra skattgömmor!! Dra åt helvete, din jävla odugling.

- KLICK -  

Jag lyckas alltid hamna snett i ekonomiska situationer. Jag är inte vuxen, jag är ett barn och ibland drömmer jag mardrömmar om att Lyxfällan kommer och sanerar min budget. Haha, hemskt men sant.

(ca 10:05) Kricke håller fram en svart påse och vi får alla dra varsin plastbricka för att få redan på bakom vilken pulpet vi ska stå. Jag hamnar bakom sjuan och mittemellan en 18-årig scoutledare från Göteborg och en sassy ärta på 30+. Dags för inspelning. Vi får direktiv av den fräcke studiomannen Jean som kräver oss på krystade leenden för "det ser så bra ut i tv". Rickard Olsson drar en klämkäck monolog och frågorna kan börja. Alla deltagare får två lampor som symboliserar ett "liv", tänk tv-spel. Alla få två frågor var, svarar man fel släcks en lampa och får man två fel missar man andra omgången och man är ute.

(ca 10:07) Jag får min första fråga och får fel för svaret "ääh" när det egentligen ska vara "Hertz". Under tiden har tjejen två pulpar bort, som jag i huvudet kallar "Bleka Blyga", satt sig ner på en stol och ser ut som hon ska svimma. Kamerarullandet bryts och assistenter skyndar till med frukt och godis för att höja hennes blodsocker så att hon kan fortsätta att medverka. Men Bleka Blyga orkar helt enkelt inte utan tvingas lämna tävlingen utan att svara på en enda fråga. Under tiden har jag själv svårt att stå still eller ens hålla mig uppe. Hjärta slår trippelslag i ojämn takt och det känns som även jag ska svimma. 

(ca 10:10) Min andra fråga är: Vem spelar Gabrielle Solis i Desperate Housewives? Och jag svarar, halvt mumlande, Eva Longoria. Helt rätt och jag är vidare till andra omgången. 


Nu vill jag egentligen inte lämna ut mer information om vad som hände sedan. Dels pga att jag inte minns allt och dels för att det ska bli roligare för er och mig att se det i höst.  

(ca: 06:30) Jag vaknar av att väckarklockan pockar på uppmärksamhet. Av dubiösa anledningar har jag bara fått mig 3 timmar av sömn, dels pga nerver och dels förlagsprat kvällen innan med en semi-mytoman.

(ca: 06:55) Gör mig i ordning och beger mig iväg mot stationen med Kristian Anttilas "Tom Petty" i lurarna.

(ca 07: 15) Anläder till centralen i sthlm. Köper en croissant och en kaffe och börjar leta efter hållplatsen varifrån linje 56 går. Efter ett smärre nervsammanbrott av letande i blindo hittar jag till slut hållplatsen. Slänger hälften av kaffet i ren begeistring och stiger på bussen.

(ca: 08:40) Kliver av vid SvT-huset och ringer Maria och Kattis som meddelar att de blir försenade. Tar det lugnt med en cigg utanför entrén innan jag trycker i mig croissanten och går in. Väl inne får jag direkt syn på mina medtävlande. Alla sitter mer eller mindre spända i foajén och läser en bok eller försöker skämta bort den nervösa atmosfären.

(ca: 08:52) Våra "guider" anländer och kör upprop på oss. Alla är närvarande utom en viss Johan, som ingår i min grupp.
Vi går igenom säkerhetsspärren och ned till själva innanmätet av Sveriges fria televison. Det blir uppräkning igen och en assistent som kallas Kricke går igenom våra namn, orter och fritidsintressen. En väldigt sympatisk kille, Kricke, han hade den goda smaken att bära en rock-a-billy-frisyr och rosa jeans.

(ca 09:15) Kricke är klar och en efter en skickas vi till sminket. Jag går och letar efter Maria och Kattis, min kära publik för dagen. Jag hittar dom i ett av husets mysiga rökrum och hinner chit-chatta lite snabbt innan jag stressas in i sminket.

(ca: 09:58) Vi slussas in i studion och en producent förklarar hur hela programmet och tävlandet går till. Rickard Olsson går runt och skakar hand med oss. Jag hinner ändra uppfattning om honom under de få sekunder vi pratar. Trevlig och lagom bitsk. Nästan som en dryg storebror men som ändå fattar när det är allvar och inte.

Slut på del 1.

Sitter och lyssnar på Thåström och försöker hitta min egna sångröst igen. Lättare saker har jag gjort kan jag säga.

Det är skönt att Snorri är hemma över sommaren så man kan fika på det klassiska sättet igen: kedjerökande, x antal koppar kaffe och korsord. Då mår man bra.