barambaambam
Den här helgen var full av intryck och jag har inte smält allt än. Var ska jag börja och var ska jag sluta?
Det är inget riktigt rus men något fint kommer ur allt, antar jag.
Jag älskar att vara cynisk och tillrättalagt bitter men folkisfolket verkar ha svårt för det. Eller svårt och svårt, de tror ju fan jag är bitter på riktigt. Och nej, jag kan inte blogga längre.
smällare man får ta
Ikväll är en sådan kväll jag bestämmer mig för att lyssna på skitnödig indie och skratta åt mitt förflutna. Ikväll är en sådan kväll när ost- och skinkpajen saknar botten och tillräckligt med ost på överdraget. Det är även en bra kväll för pingis och renskrivna dikter. Samtidigt börjar jag undra om det här året kommer flytta fram mitt skrivandes gränser. Inte för att jag vantrivs eller känner att jag har blivit sämre på det jag gör bäst utan för att jag ska tappa min kreativa profil. Jag är väl rädd att bli för skolad helt enkelt.
Varje kväll i biblioteket
hörs minimala vibrationer ljuga sin väg
över golvet
Vissa skepp kastar loss i förväg
andra
lämnar aldrig hamn.
kloakpatriotism
Han funderar på att börja odla dreads
"Han funderar på att börja odla dreads. Han funderar på det samtidigt som han står framför spegeln och klämmer allt vad han har på sina prunkande bilringar. De har hunnit bli riktigt tunga, tunga och härligt fasta, även om "härligt" kanske inte är ordet för hur han känner gentemot dom. Greppet släpps och en bältrosliknande nyans sprider sig i spåren av angreppet. Han funderar på att odla dreads men inser att han aldrig skulle vilja äta falafel igen om han råkade ha av en av hårkorvarna och studera dess innanmäte. Och falafel, tänker han, är ju svinigt gott.
Han minns när han åt falafel första gången. Det var i 9:an och hela grabbgänget hängde som brukligt vid korvkiosken i centrum. Det var uppbrottstider och om några veckor var det sommarlov och med alla dess chanser att bli någon annan. De andra hade redan beställt: raggarballe med svängdörr, tunnbrödrulle, 200 grammare med extra ost och French Hot Dog. Gud vad han hatade French Hot Dog, som en enda stor kuk inkilad i ett rektum av mos, hur kunde någon ens komma på tanke att äta något sånt? Och vem hade kommit på konstruktionen? Han hade länge umgåtts med misstanken att det måste vara en göteborgare men hade aldrig fått det bekräftat. Gänget hade kollat på honom som han vore ett djur i bur när han undrat runt och hårda hade ord fyllt grilletern: "Är du dum i hela huvudet, klart att det är en fransk uppfinning" och "va fan, sluta filosofera om maten och ät upp istället!"
Dessa ord låg som en mantel om hans axlar när han gick fram till beställningsluckan för att beställa sin vanliga 90 grammare med räksallad men då såg han den. Den nya menyskylten. Den det stod Falafel på. Som en blixt slog det honom; det här var brytpunkten, Dagen D. Tog han falafeln skulle det ses som en markering mot gängets invanda köttkultur och om han spelade sina kort rätt skulle han inom en vecka vara kvitt de jävlarna för gott. Nu gör jag det var det sista han tänkte innan världen svartnade."
Det här var en text som kom till som någon slags träning att skriva mer skönlitterära grejer. Eller mer prosa-aktigt kanske man ska säga.
Hoppas ni kan hitta någon form av behållning iallafall.
Långsam helg
Mitt öppna brev blev en mer eller mindre kryptisk anteckning på Facebook.
Tacksamt nog känner jag mig inte som en fegis fast jag egentligen borde men då kommer en röst som säger "du känner ju inte likadant längre så ditt brev är inte särskilt aktuellt". Och då kan jag bara hålla med.
Men bara om min älskade väntar och snabbkaffe är inte det sämsta så här på eftermiddagen.
Det verkar bli en helg med par. Nästan alla som stannar på skolan har besök av sin respektive men det är lugnt för mig, Jag har nästan kommit ut ur min sjukdom och det är alltid något att vara lite extra glad för.
Och nej, Kajsa, förra inlägget handlade inte om dig. Ställ ner egot i hallen och kom in i det nya istället.
Jag har pensionerat dig som musa.
Lite nytt, lite gammalt
Hus # 6
Jag letade i dina ögon
när du vänt dig om
såg jag revbenen öppna sig
& de bjöd ut ett hjärta som
lät skammen sjunga
för full hals
Det ringde begravningsklockor
när jag knäppte byxorna
och i andra änden av korridoren
viskade tunna läppar
Att jag varit här förut med
samma lögner
Du ska inte ångra mig
som man gör uteblivna nätter
Du ska ångra mig
som ett ofött barn
du var oförmögen att älska
fullt ut.
* * *
Vem är det som säger
att jag aldrig hänt
Vad är det som döljs
så noga att
inte ens mina naglar vågar
skvallra
Jag känner dig genom
gemensamma bekanta
Så som regnet hälsar
på ditt fönster
vinkar jag frenetiskt
mellan raderna
Ett svart skynke måste läggas
över grå dagar
Enkom för att underhålla
Illusionen
om det vita
i varje minut
& jag vårdar inte mig själv
strukturerar om mina drag och
bygger trappor mellan
tinningarna
Om du kommer för att leka.
Öppet brev
För att unvika debacle undrar jag om ni som då och då läser den här bloggen har någon åsikt om hur jag ska göra?
Förslag mottages med glädje.
Tassar
Jag hängde upp
en ruttnande sommarkatt
i mitt fönster
Utifall du skulle
tassa förbi.
* * *
Vi måste smida ett språk
så vi kan möta tystnaden
med en oerhörd dolk.
* * *
Folkhögskolan som existens - låtom oss dansa återigen
Våra lärare verkar lovande på två helt olika sätt; kvinnan med pedagogiken och den grubblande mannen med free stylingsförmågan. Fantasyn kan väl sägas vara majoritetens val av läseform men som vanligt tillhör inte undertecknad majoriteten.
Jag åkte hem över helgen och upplevde en tonårsperiod komprimerad till 3 dagar. Jag åt thaimat, gick ut med festen innanför västen och reste tillbaka hit med hjärtat rivet i tusen små band. Uppbrott kan vara grymma men jag tror inte jag har upplevt något som ens kommer i närheten av det här.
Tur då att man upptäcker Parken och deras låtar Jag har varit vilse Lisa och Åt helvete med himlen. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men tack gode gud för Moder Jords Massiva och deras artistpool!
