clean cut...eller inte
Ikväll tog jag ett svårt beslut. Jag bestämde mig för att sluta som diskplockare pga viss brist på respekt hos de lägsta cheferna. En kille i synnerhet. Denna hemska varelse, för jag är inte säker på om han är människa överhuvudtaget, har systematiskt skrikit, klagat och knullat mig kors och tvärs (obs! mentalt våldtagit) mig ända sedan jag började på stället back in januari. Det här är fruktansvärt då jag faktiskt gillade tempot eller kanske inte men va fan...Mobbad på jobbet var något jag bara trodde ensamstående 40-åringar blev men vet nu bra jävla mycket bättre! Brinn i helvete, din jävla machoanal! Love hade nog rätt om att ta ut honom i skogen och skjuta honom.
Jag meddelade min chef och sade jag slutar pga personliga problem, vilket det ju är. Väntar på svar, får detta: fick bara halva meddelandet, skicka igen. Jag förkortar och skickar igen men får samma svar igen! Så himla sneaky!! Men hon är schysst, henne hade jag aldrig något problem med.
Ut i inga-pengar-alls-träsket igen! Min far kommer bli arg men även han måste fatta att man inte kan jobba om man blir psykiskt misshandlad VARENDA JÄVLA GÅNG MAN JOBBAR.
Nu ska det bli skönt med promenad, så fruktansvärt skönt.
Har aldrig förstått mig på moln
Nu är det riktigt vårvarmt ute och ditokänslorna har börjat kicka igång ett nyvaket psyke. Dels att jag vaknade så här tidigt, vilket bara kan ha att göra med värme utanför. Nackdelen med den här årstiden är att jag alltid blir nostalgisk och börjar titta alltför romantiskt i backspegeln. Jag börjar mixa ihop gamla kärlekar i skallen tills jag inte vet vem som gjorde vad. Vem vet, det kanske är bara är någon slags psykologiskt viktig bearbetning men det kommer ju med skuggsidan att man börjar känna sig som Andreas Matsson (sångaren i Popsicle. reds anm.) som tydligen skrev alla deras låtar till en enda tjej.
Igår var jag en sväng på Grand för att titta på min vän Young Master Julian som spelade med några musikervänner från Skinkan. Detta gjorde mig förstås än mer nostalgisk även om sångaren var lite för inlevelsefull i ansiktet. Jätteöppen mun och titta upp i taket i parti och minut är kanske inte så där upphetsande efter ett tag.
under luppen
MEN. Det jag tänkt mycket på efter några veckor med H:s nya skiva är hur mycket han har kvar att hämta ur sig själv? Och framförallt hur han nu nått ett plan där han kan hämnas gamla oförätter genom sin musik. Det har han gjort på nästan varenda skiva men aldrig lika hårt som här. Det är svordomar på flera spår, drogromantik oskyld och detta har jag absolut inga problem med men samtidigt tycker jag att det blir jobbigt då H nu står stadigt som dels höginkomstagare, säljer ut Scandinavium och verkar hittat lyckan med sambo och barn. Det bildas en bitter eftersmak av ett slags sparka nedåt-mentalitet.
Jag har en vän som säger att han gör musik för att få revansch på de där traggliga åren på högstadiet. Och här kommer paradoxen; jag gillar idén om att göra musik i hämndsyfte men samtidigt känns det äckligt när man har lyckats att fortsätta på samma spår och tillochmed lägga in en ännu skitigare växel ju mer lyckad man blir. I allmänhet blir ju unga stjärnor antingen bittra och navelskådande (läs: Lundell) eller så sätter de sig lugnt tillbaka i studiostolen och filar på nya sätt att få sina låtar att låta slickare och lunkigare (läs: Wiehe, Josh Rouse).
Dessa två ärketypsfällor vill jag inte att Håkan ska hamna i.
Värst vad det här inlägget blev onödigt snusförnuftigt och etiskt korrekt.
En väg som leder...till dig
Kort och gott: 00-talet har redan avverkat sin 80-tals vurm och har nu i slutet gått in för sin 90-tals dito när ingen vågar hänga hjärtat på bröstet och "unna" sig att gilla något fånigt. Jag är inte samma som förut och jag hoppas inte att ni är det heller. Nu är jag trött men ändå upptrissad och skulle kunna skriva en hel bok men det tänker jag inte göra. Jag är alltför väl medveten om att mina resonemang är lite grova i kanterna men det här inlägget var lite mer stream-of-conciousness än planerat så håll till godo!
"Håll till godo" = sjukt underskattat kort-kommando!
Puss mina kära.
Ge mig ljuset
Utan sömn tänker jag mig tillbaka till när jag var liten och vi bilade långa sträckor. För det mesta ner till släkten i Skåne och upp till den i Jämtland. Pappa spelade alltid Eric Clapton, Paul Simon och Neil Young på kasettbandspelaren. De där låtarna...det är som om de är profetior som ska uppfyllas. "Leyla", "White room" och "Cocaine" med EC, hela "Graceland" med PS och "Harvest Moon" med NY. Gud vad jag älskade den musiken.
Sakta har jag börjat uppskatta den igen och det började med Neil, för honom har detalltid varit lika respektabelt som enkelt att älska. Nu på senare tid har jag tillochmed vågat komma ut med att jag diggar "Graceland" för mina vänner. Den stora gåtan är om jag någonsin kommer tycka om Eric Clapton igen. Det tror och hoppas jag inte. Även om "Tears in heaven" fortfarande kan framkalla en liten klump i halsen när jag hör den.
Mitt första egenköpta kasettband köpte jag på en basar i Dakar. Jag minns att det var extra sandigt den dagen och på den platsen och på ett bord låg den. Kasetten med ÖGONEN. "Dangerous". Jag tyckte att omslaget var så jävla fascinerande med sitt cirkus-gone-bad-tema och så de där misstänksamma ögonen som bara sög tag. Det här var i samma veva som jag fick för mig att börja spela rollspel. Men det intresset dog efter bara någon halvtimmes spelande. Som med Eric Clapton hoppas jag att inte "Drakar & Demoner" kommer att hemsöka mig som gubbe. Tänk er: en 30-års kris med Clapton och missbildade tärningar.
Våren är här och jag kan skriva igen. Det bara forsar ur mig. Tack gode gud för ljuset.
