Axel Vinter Persson

Har två coola titlar till min diktsamling som jag bollar med. En är väldigt anglofil den andra låter som en modern new wave-låt, vet inte om det är det bästa men den har lite zing iallafall.

Här nåt nytt, iaf:

SPEGLARNA

När vintern kom

 

& vindarna blåste infrysta sånger

 

gick du ner till den svarta bäcken

 

blev kvar och sparade ditt ansikte

 

i de flytande speglarna

 

Du visste att jag skulle hitta dom

 

halvsmälta när våren flöt ner från höglandet

 

trängde sig före i kön och bad om

 

blänket i din ögonvrå

 

Jag skulle aldrig suttit mig ner i dig

 

& situationerna som blev

 

jag visste bara att de saltade vägarna, de svarta grenarna

 

skulle ta dig till sina kalla hjärtan

 

skulle få dig hemifrån

 

 

Du dansade oberoende

 

i en lägenhet på 24 kvadrat skuld

 

tog du din hand ifrån andra

 

och gav den till dig

 

 

jag var din skugga som lät växa sig stor

 

mot de bruna fasaderna kunde jag klättra

 

se vad som varit och skymta skyltarna

 

du skulle underkastas

 

 

Spilla doften över gatorna du sög regnet ur

 

höll dig själv i överdriven majestät

 

jag borde vetat redan då

 

mitt liv skulle vigas till

 

att hålla dig tillbaka

 

 

nu lever jag i dalarna som vaggar tårpilarna

 

till sömns

 

nu vet jag att döden är ett andetag djupt

 

& livet de ytliga

 

 

Tagna på nåder och utan större relevans

 

vet jag att du återvänder till ditt bo

 

där inget ändras förutom

 

möjligen

 

intensiteten i din dans

 

 

Om jag skulle slå mig in på en bana som ståuppkomiker skulle jag basera hela mitt uppträdande runt en och samma iaktagelse; den amerikanska såssleven. (ursäkta klyschan men...) VAD ÄR DEALEN MED SÅSSLEVEN?
I varenda film eller sitcom dyker den där sleven upp, halvt doppad i tomatsås som sedan ena parten av en romantisk hemmadejt ska smaka av, blunda och njuta. Det är bara tomatsås till pasta, det är inte en tungspets mot ett upphetsat könsorgan. Senast jag stötte på sleven var när jag såg High Fidelity för några veckor sedan. Tim Robbins sträcker fram den försiktig med andra handen kupad under för att inte spilla mot Iben Hjejles mun. Men den orgasmiska reaktionen utgår i den här filmen, något som ändå måste ses som undantaget som bekräftar regeln.

Matlagningen i amerikanska romcoms är kort sagt väldigt torftig. Annars skulle de väl aldrig hålla på med den där jävla tomatsåsen. Att laga en god tomatsås med basilika, vitlök, oregano, salt och peppar är i min bok det enklaste man kan laga ändå ska det framställas som att det är molekylärbiologi vi har att göra med. Mitt hat mot denna kulinariska dumhet växer för varje film, för varje år. Kan det inte komma en film, som inte handlar om kockar som blir kära i varandra, där den romantiska matdejten går ut på att båda parterna lagar något lite mer komplicerat, typ fårfiol. Låta dom stå vid ugnen opch vänta i tolv timmar. De skulle iallafall ha mer tid att bli fulla och ligga med varandra.

En sviktande morgon

såg jag ett strå ställa sig i givakt

resa sig som en flamma

rakt upp ur ditt sovande hår

När du vaknat frågade jag dig

vad som precis hänt

Medan skrotet föll som aska från dina fransar

svarade du med lugn röst

Att det var slutet på väntan och strået

första sprickan på kokongen,

att dina vingar redan börjat slå

på andra sidan dörren

Lät dom komma tillbaka



Jag fann en resa genom sensommarens första ansikte

satt med näsan tryckt mot de varma skuggorna

och lät åren komma tillbaka

Hur dem spelade mig i händerna, satte sig i system

jag aldrig ville lära mig

& den största kärleken var den utan

kropp eller samvete


den som bara fanns därute

men krävde långa dykningar

till botten av krympande

solnedgångar


Vill att ni ska veta

att jag fortfarande finns att hitta

i de mest tummade böckerna

på de smutsigaste taken

Fortfarande,

med näsan tryckt mot de varma skuggorna

låter jag er komma tillbaka.

Är kanske inte så stolt över det faktum att jag översätter "Mördarna" men låten har fastnat.

När du var ung

( When you were young. The Killers )


Du sitter där med ditt hjärtknip
 väntandes på en vacker pojke att
 rädda dig från dina gamla vanor
 du spelar förlåtande
 se upp nu,
 här kommer han
 
Han ser inte alls ut som Jesus
 men han talar som en getleman
 Precis som du föreställde dig
 när du var ung
 
Kan vi bestiga detta berg
 jag vet inte
 Högre nu än nånsin förut
 vi kan klara det om vi tar det lugnt
låt oss ta det lugnt,
lugn nu
 se det försvinna
 
Vi bränner ner himlens gränsrand
 längs ryggen på en stormvind
 Som började vända sig
 när du var ung
 när du var ung

Och ibland sluter du ögonen
 & ser stället där du brukade bo
 när du var ung
 
Dom säger att djävulens vatten
 det är inte så sött
 du måste inte dricka just nu
 men du kan doppa tårna
 nu och emellanåt

( Long Version )



När vi var 17 år var livet som en film
när vi var 17 år var himlen alltid apelsin
Vi sprang gator genom natten
under stjärneljus
vi sprang gator genom natten
När vi var vinnare

Världen var så vild
och vilda brann vi
Vi var gatornas kungar
inte ännu besegrade
Men nu är det svårt att se
genom en dimbank av minnen
men jag minns fortfarande
När vi var vinnare

Nu är alla mina vänner utan jobb
inte längre önskade i vår värld
Nedkörda av stan och alltid nekade
men i drömmarna, riktigt sent
kan dom ibland se tillbaks
när vi var hjältar
När vi var vinnare

Det fanns en flicka som jag älskade
jag har ett porträtt
det är längesen, eller var det igår?
Hon var en glimt av liv,
ett liv jag saknade
Chansen jag aldrig fick
När vi var vinnare

Jag tyckte mig se henne idag
mitt i ett myller på gatan
jag började springa emot henne
och mitt hjärta slog så hårt
Men hon försvann så fort,
i ett ögonblick förlorad i trängseln
När får jag se henne igen,
på trottoaren eller i en buss?
Kan det verkligen vara sant
att kärlek aldrig dör
Finns det fortfarande en chans
att elden aldrig dör?

Jag var på promenad igår
och passerade min första skola
jag började tänka tillbaks
när jag var en elev där
Och alla gamla klassisar
har riktiga jobb nu
medan jag fortsätter nöta
samma gator som då

Vad har vi gjort med våra liv
vi kunde blivit vad som helst
Vi gav upp det för vad
finns det tid än?

När jag växte upp
hade min mamma fortfarande jobb
Anställd av kommun'
på en lokal skola
Hon doftade alltid kanel
och hon brukade alltid sjunga
Släppte ut sitt hår när det blev vår,
När vi var vinnare

Men hon blev utbränd
hon fick sluta på sitt jobb
Och efter 30 års anställning
har hon inget kvar
Hon hatar sitt liv, äktenskapet fallerat
men ge inte upp
Snälla, fortsätt finnas till

Åh, det finns i luften ikväll
en vind kommer in
Dagen dör nu
det är så vackert
Det händer nåt nånstans,
jag tar bussen in till stan
Resten spelar mindre roll
Och vi är vinnare

Snart så blir jag äldre
men gud vet, jag har inte levt än
Innan inatt är ett minne
så går vi ut, jag är fortfarande ung

Livet väntar inte på någon.

Jag har umgåtts med tanken på show manship på senaste. Hur stora artister rör sig eller fraserar på scen jämfört med utanför. Nu ska det sägas att jag aldrig varit den som tränat framför spegeln...eller i alla fall på den senaste tiden. Men i och med att det vankas uppträdande både i början och slutet av maj så känns det som man borde lägga manken till och repa in några texter med tillhörande scenspråk. Inget stort men något som kan förhöja uppläsningen en smula.
  
Ni vet ju själva hur tråkigt det kan vara att gå på poesi. Allt som oftast är det extremerna  som tar plats framför mikrofonen. Den vansinnigt underhållande mannen ( för det är bara män strax under 30) som kväver all tolkningsfrihet genom att med stora bokstäver och ännu större gester liksom VIIISA vad det handlar OM. Med vild blick och högre och högre röst. Sedan finns det de blyga och allvarliga tjejerna som rör om kaffet med sina kajalpennor  och stönar sarkastiskt. Det finns tiotals olika variationer och jag hamnar väl någonstans i alla poeters livmoder. Jag har inte kommit ut än. 

Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska göra för att världen ska få upp ögonen för mig. Det vore skönt med en blinkning eller bara en liten kisning. När ska jag få börja kalla mig författare, på riktigt? Världen, som jag skrev här ovan, är inte hela vida utan snarare random branschfolk. Om det nu är författare jag vill bli, och det vill jag mer än något jävla annat, så skulle inte då någon kunna skicka mig en uppgift, ett jobb att göra. Bara för att jag ska få veta att det jag gör någonstans blir uppskattat eller åtminstone uppmärksammat. Åh, gud vad han är desperat, tänker ni nu, han sitter uppe vid tre på natten och ömkar sig. NEJ, säger jag då men efter år av konsekvent tragglande har jag äntligen börjat hitta min form. Min bäste vän Love är snart där uppe med de andra, ägande, nya författarna i Sverige. Och all heder och beröm till honom för att är en fantastisk skribent och poet. Kanske var jag oehört naiv när jag var yngre och trodde att våra toppar skulle nås samtidigt. Ni vet, som det perfekta knullet då båda kommer på exakt samma klockslag. Ungefär så trodde jag.
 
Kanske lider jag av för stora tankar om mig själv, tänk om jag har ätit mig fet på höga hästar och inte alls har den talangen som krävs. I så fall har jag byggt alla mina drömmar på en lögn och den lögnen har i sin tur grävt min grav. Jag skulle ljuga om jag sa att hela min person är lika med poet men bilden av mig, längst inne i mig, talar sitt tydliga språk. Jag vill nå ut till er som någon gång kommer över mina texter. Nå ut och gripa tag. Få er att komma in i min värld. Sanningen är den att mitt skrivande bara har blivit publicerat en enda gång. Det var när jag var 19 och jag blev kontaktad av någon på kommunen. Tror jag. Det kan ha varit något annan. Det var hur som helst till en broschyr för unga i Uppsala och den skulle innehålla olika evenemang som var på g, vad man kunde göra o.s.v. Där fick jag en dikt publicerad som jag såg till att dedicera till min dåvarande flickvän. Den var på rim och otroligt inställsam.

Efter det: noll.

Jag ska inte klaga för mycket för när sanningen ska fram så har jag låtit bli, av ren lathet, att få ut mina grejer på marknaden. Jag är en fruktansvärt lam eterdomptör.
 
Men det här är ingen dödslängtan i bloggosfären. Det här är ingen vit flagg. Jag vägrar "dö", kreativt speaking. Framför allt slutade jag jämföra mig med mina kollegor för ett bra tag sedan och kontentan är snarare: The world won't listen. Vad är jag utan min hybris?
 

För att knyta ihop den här säcken följer den tidigare nämnda dikten, Träffad av blixten.

Det känns som det var i ett annat liv
som jag senast kände så här
Det var längesen jag senast var så intensiv
är detta vad det innebär
att bli blixtkär?

Du slog ner i mig igår natt
antände tillochmed de murknaste av grenar
Nu försöker förståndet hinna ifatt
om jag bara slog ditt nummer skulle
du förstå vad jag menar

Om det här visar sig vara ännu en återvändsgränd
så vänder jag bara om och går ut
Men du verkar vara som från himmlen sänd
du kommer iallafall förstå vem jag är
innan det tagit slut

Jag vill konservera den här känslan av tilltro,
som en ljummen vind blåser den i mitt bröst
Alla problem som funnits har jag låtit bero
vem behöver en framtid om man
har dig som tröst

Men som de flesta ska du härifrån
och du tar min dygnsrytm med dig
Du ska fly ifrån inavel och den förbannade ån
över haven och ner i dimman
varför tar du inte med mig

Jag hoppas att den här sommaren blir vår
att vi börjar från varsin ände men möts på mitten
Sluta skratta, sade du, men jag tror inte det går
be mig inte att sluta, för jag förtjänar
att må som jag mår!


(Tillägnad Sanna Hult, 2003 - 05 - 04. Kl. 03:54)

Eftersom ingen orkar läsa eller kommentera min expedition i det absurda på ett välkänt community känner jag mig nödgad att lägga upp historien/kortnovellen här. Det är inte så att det är större chans att någon ser den här, snarare tvärtom, men jag vill att den ska finnas överallt. Jag tycker själv att den är det roligaste och mest tragiska jag har skrivit och kan således därför inte släppa taget om den.

För er som inte läst den än; mycket nöje.


Det var en sönderfrusen helgkväll, minns inte om det var fredag eller lördag. Kunde lika gärna vara söndag. Jag tände en taskigt rullad cigarett och ställde mig att spana ut genom mina gardiner. Såg som vanligt ett gängbråk, någon brud som blev sparkad i baken av en söndersupen pojkvän, några äckliga natthundar som lekte apport med ett båtben i parken. Cigaretten smakade flingor med mjölk och jag blev hungrig. Öppnade skafferiet och tog fram flingpaketet och hällde upp en stor skål gammeldags mjölk. I med flingorna. Hittade en vattnig chili i kylskåpet, skivade över skiten och åt i tystnad. Bordsduken var fläckig och jag drog fingrarna över vad som kunde vara spagetti carbonara. En ilning av njutning sökte sig nedför ryggraden och jag kände hur det kittlade till i mellangärdet. Dumpade resterna av mjölkmiddagen i vasken och gick in i vardagsrummet. Slog på tv:n som visade övernaturligt i repris. Blev kåt och drog lite. Inget hände och jag tände en ny cigg. Skrattade högt när programledaren tyckte sig höra "extrapris på smör" i ett mörkt rum. Jag hade hört "flexa så du dör". Riktigt roligt.


Somnade visst och vaknade upp av att rummet kändes större. Drog i kuken igen. Samma visa. Kände mig törstig och öppnade barskåpet. Hade bara slattar av allt möjligt. Jag blandade mig en djävel på kahlua, midori och farmors äppelmust. Efter några glas mådde jag bra, dansade och visksjöng med i texterna på skivan Majken gett mig. Blandskiva, indie eller nåt, alla band hette något fyndigt. Fick mig att tänka på Göteborg. Som omslag hade Majken gjort ett collage av damtidningar. Hon hade inte kunnat hålla sig utan hade döpt skiten till Fyndskivan. Mådde kokettdåligt och associerade direkt till sent 70-tal, möjligtvis tidigt 80. Sällskapsresan fick mig alltid att vilja köpa knäckebröd och fimpa cigaretterna i en åsneröv. Bra uppväxt. Hörde ett ljud från sovrummet och gick för att undersöka. Fönstret stod på vid gavel och tanten mittemots gamla hankatt idkade knull med hustrumisshandlaren över gårdens prisvinnande siames. Blev trött och slängde in kärleksparet i garderoben.


Återvände till vardagsrummet där skivan var slut. Tänkte på att Majken gillade hämtmat. Hade flera gånger försökt få henne att börja laga eget men den invändningen verkade snarare sporra henne till att köpa mer. Vilken värdelös person hon var, Majken. Själv var jag stolt över mina 156 kilon. Hade jobbat för dom. Varje gång jag gick förbi spegeln i hallen flörtade jag med bilden som kom emot mig. Kunde stå där i timmar. Ibland, om jag ville vara riktigt kinky, smorde jag in mig med olivoljan jag fått i 30-årspresent. Extra jungfru, extra fin. Som jag. Fick ett infall, hämtade oljan och skred till verket. Hallens dunkla ljus spelade perfekt över min skinande buk. Drog handen över kärlekshandtagen och rös.


Efter en halvtimme fick jag nog. Det hade redan från början känts som att en lång session inte var på tapeten. Drog ut en byrålåda och fann en megapåse ostkrokar. Tog med mig påsen ut på balkongen och åt i tystnad. Kylan fick mig kissnödig men orkade inte ta mig till toan. Kissade i påsen och slängde den över räcket. Jag fnissade högt när ljudet från påse + kiss + ostkrokar möter asfalt nådde mina öron. Jag tände en, blev kvar på balkongen en stund. Tänkte på mamma och pappa. Fina människor med smutsiga naglar. Cigaretten smakade valpnos och havtorn. Började plötsligt vurma för skärgården och gick in igen och ut på nätet. Letade efter tänkbara stugor att hyra. Behövde inte oroa mig för husbrist. Lågsäsong. Bokade ett gammalt ruckel långt åt helvete ut i Trosa skärgård. Det luktade säkert bark och toapapper där. Alternativt myggstift och krut. Fick en stark lust att höra av mig till morfar. Han hade varit död i 15 år men de övernaturliga programledarna på tv kunde säkert hjälpa. Skrev ett mail till dom och frågade om de kunde hjälpa mig fråga morfar a) varför han hade tafsat på mamma när hon var liten och b) hur lång tid det tar att få till en riktigt prydlig skepparkrans. Kunde redan höra hur snacket gick runt planeringsbordet, hur det bokades biljetter till Sverige och hur de konstaterade att detta kunde vara deras mest spännande uppdrag hitills.


Drog lite igen. Knappt förnimbar succé. Jag gick ut i hallen och drog ner alla ytterkläder från krokarna och hängarna. Satte på mig en hatt och spelade allan ballan framför steron. Snurrade huvudbonaden på ett finger och tänkte återigen på Sällskapsresan. Ville vara Nalle i Snowroller, kunna ringa till jobbet nästa vecka och säga att jag glömt snökedjorna. Skulle stöna lite så där upptaget/irriterat/sömndrucket och sedan somna om bredvid okänd tjej. Inte Majken. Hon brukade alltid känna sig "fipplig", hennes ord inte mitt, efter den afrikanska danskursen på torsdagar. Jag brukade hålla emot så gott jag kunde men till slut fick hon "fippla" av sig mot mig. Grät ofta efter dom stunderna. Ville vara Nalle. Ibland Rudi, trots att han aldrig fick Gullan på riktigt. Gick för att titta till katterna. Deras ögon lyste ondskefullt i garderobens mörker. De kunde gott stanna där inne ett tag till. Kastade in en oöppnad kondom till dom. Nu kunde Majken glömma "fipplandet" på torsdag. Skyddstillgångarna var ju tömda. Började närma mig somrumsdörren då jag hörde ljud från garderoben. Slet upp dörren och var på väg att be dom hålla käften då jag såg att den hankatten såg onaturlig ut i ansiktet. Tog upp den och gjorde Heimlich. Upp kom kondomen och jag fick ett tacksamt ögonkast innan jag slängde in den gamle i garderoben igen.

Ut i köket och in i kylen igen. Hittade svartsoppa från Mårten Gås-firandet ifjol. Blev sugen och slevade i mig med god aptit. Kom att tänka på smittorisken och sprang runt i panik i en kvart. Ringde sjukvårdsupplysningen och en sköterska som säger att gäss vanligtvis inte har HIV. Kände mig lite lugnare och frågade om inte hon också brukar blanda ihop Mårten Gås och Mickelsmäss. De är ju båda djur och från samma saga. Jo, säger hon, lite förvirrande är det nog. Sedan blev hon vrång och lade på. Började tänka på hur jag bemöter folk och satte mig i soffan. Somnade.

Ny dag. Satte på tv:n och tittade på dagarna av våra liv. Hittade ingen som har samma kroppsform som jag och blev förbannad. SMS:ade in till tv-ombudsmannen och frågade om det ska vara på det här viset. Inget svar.

Jag antar
att lösa tungor och nedvridna förväntningar
krattar ditt rum nu
I evigheter har jag stått vid satans vägskäl
& det enda jag har att visa för det
är svaga ben, skoskav
& en intakt oförmåga till blues


Jag lade mig ner
på teaterstråkar och såg 
hur himlen föll flammande
Alla moln, alla stjärnor och månar
allting ville ner till mig

Jag hörde sirenerna
när de kom för att hämta in mytologin
under föresatsen grovt förtal
Den låg så nära till hands, var tätt intill
när sanningen skulle fram


Satans vägskäl har hundra olika grenar
himlens attraktion till mig
har bara fel


Du gissar på en siffra
gissar galet och ljuger fritt
Du tar handen de huggit av
lämnar matbordet och stänger dörren in till dig
hittar en kratta och ett helvete av grus

 

Du har gjort mig fruktansvärt besviken, Ryan!
Hur svårt ska det vara att göra en skiva som inte låter slick, menlös och förutsägbar? Hur jävla jobbigt är det att försöka hitta lite mer kött-på-benen-texter i den där jävla oredan du kallar hjärna? Ska det vara på det här viset, som Sverker skulle sagt. Äh, varför låtsas jag spela förvånad och irriterad när jag inte känt mig särskilt intresserad av människan och hans musik på så länge.

Kanske för att han pissar sig själv i ansiktet och jag har svårt för självförnedring? Kanske för att han bajsar på minnen jag har till hans musik? Kanske för att jag ville se ut som honom hela gymnasiet?
Du, killen, jag hade lite vaga förhoppningar efter din förra skiva. Du vet: Two, Oh my god, whatever etc, I taught myself to grow old? Minns du dom eller är det bara nya gitarronani-sejourer som gäller?

Fuck you, man, fuck you forever.

Tillbaka igen. Trots uteblivna beatlesskrik och önskningar att jag ska skriva här igen gör jag det. Med en dåres envishet ska jag hitta tillbaka till er.


För att inleda starkt:

det ser ut som att det här var en höst av uppskjutningar som nu äntligen burit ångesttung vinterfrukt.
Jag har lyckats med konststycket att ligga två månader efter med diverse nödvändiga inbetalningar till instutioner som CSN och Tele2. Jag är en enorm fuck up som lever undermedvetet med en förhoppning om att kunna slippa undan.
Så jag lyssnar på eskapistmusik där det sjungs om att lämna fru och barn för en öde ö och tiden läker sår, man kommer aldrig komma hem.

I natt väntar den största valvaka vi kommer vara med om på flera, flera år. Missa den inte. Jag ska sitta med samma blandning av förväntning och ångest som jag har för mig att jag förnam när Sverige gick till EU-val.

Eskapistlistan:

1. Flyktsoda m. Thåström och Eldkvarn ( http://www.youtube.com/watch?v=L54VnWQelUc )

2. San Diego Serenade m. Tom Waits ( http://www.youtube.com/watch?v=bku4G-PSyH8 )

3. Daddy's gone m. Glasvegas ( http://www.youtube.com/watch?v=3uSdQxKaBfU )

Det är väldigt vackert här, när hösthimlen går mot skymning över takåsarna. Något i mig säger att jag borde ta tillvara på det här ljuset, som vore jag en konstnär, och göra något kreativt av det. Men det vill sig inte riktigt.

Den här helgen var full av intryck och jag har inte smält allt än. Var ska jag börja och var ska jag sluta?
Det är inget riktigt rus men något fint kommer ur allt, antar jag.


Jag älskar att vara cynisk och tillrättalagt bitter men folkisfolket verkar ha svårt för det. Eller svårt och svårt, de tror ju fan jag är bitter på riktigt. Och nej, jag kan inte blogga längre.