Axel Vinter Persson

Angående Madelenes blogg. Hon skriver att hon inser att tiden går fort men inte att den går och det stämmer så väl in på mig just nu. Det finns eror som alltid kommer sitta kvar i min ryggrad. Däremot blir exakta ögonblick och de, mer ofta än sällan, stora känslorna som sitter ihop med ögonblick allt svårare att hålla kvar vid. Vid 18 års ålder var jag besatt av nostalgi och att bevara alla fina minnen som en nyfödd fågel i handen. Nu minns jag som sagt mest eror.

1. Jag och Inga var på gång. Hon raggade nog upp mig första gången för att hon trodde jag var Loves bror. Jag minns promenaden från en Silverslut-spelning ut till Gränby och att jag var livrädd för att bli rånad av unga, arga män. Hon liftade en gång från Gottsunda mitt i natten för att träffa mig och knackade på mitt fönster vid halv fem på morgonen.

2. Jag minns "kollektivets" raggningsförsök hemma hos mig i Ekeby. Hon ville att jag skulle läsa en saga för henne och det vände sig i magen över att hon trodde att den lolitataktiken skulle ge utdelning. Eller att det skulle funnits en chans att vi någonsin skulle titta på videon "Smurfarna och den magiska smurfgröten". Hur tänker man då?

3. Promenader med Sanna i den lilla skogen utanför hennes radhus. De där hundarna som skulle rastas. Att hjälpa min dåvarande andra hjärthalva upp ur badet pga någon sjuk sträckning som gjorde henne helkroppsförlamad. Att lyssna på Ron Sexsmiths "Cobblestone run way" medan jag väntade på bussen in till stan efter vi sagt hej då och hon satte sig i bilen till flygplatsen med destination Glasgow.

4. Yster överhuvudtaget. Jag och Johan var "bröderna Yster" och vi var väl välkända åtminstone en kväll. Att jag gick fram med hjärtat fyllt till bredden av värme och tackade Magnus Carlson för han hade genialiteten att spela "Why don't you find out for yourself" som sista låt. Eller när jag lägger en pizza på fredmans toagolv och när jag förvirrat tittar upp så står stackars Magnus Broni där med skorna täckta av resterna från min vilda kväll.

5. Alla Emmabodafestivaler. Där jag hittade den andra stora biten i mitt vänskapspussel. Du vet vem du är och du fattas mig fast vi bor närmare än någonsin nu. Att hitta en partner in crime i VM94-citat. Att bli sminkad till Marit Bergman, att citera Bruce med Small Man...

6. Hela skinkan. Förstås. 

5. Afrika. Både Tanzania Och Guinea-Bissau. Grillspettsrestaurangen med utegården. Den fukttunga luften. Den inrullande åskstormen över viken utanför pappas hus i Dar Es Salaam. Boskapsflocken som tog tjugo minuter att ta sig igenom, på den minsta landsväg jag sett. Varenda gång jag försöker förklara känslan av Afrika så känner jag mig kluven. Som att jag är rädd för att folk ska tro att jag är all that som bott där, att ni tröttnat på historierna men också för att jag vill att ni ska uppleva det. Lukten av brinnande sopor, kryddor och hav...allt blandat på en och samma gång.


Det är skönt att se att inte allt är glömt. Att det verkligen finns kvar.

Och jag skulle vilja tillägna halva min själ till mina två bästa: Love och Madelene. Utan er hade jag nog aldrig kunnat bevara den mest äkta och naturliga biten av mig själv. Den som många försakar eller, utan att ens märka det, tappar på vägen till en mer inramad tillvaro.

Jag älskar er.

Jag har precis kommit hem från ännu ett diskplockarpass. Det var längesen sist, närmare bestämt i början av januari och därför var jag aningen upptrissad och ofokuserad. Ringrostig, för att fatta sig kort. Jag fick även min första utskällning av en bartender. Märkligt nog blev jag inte särskilt skärrad mer än att jag började mumla förbannelser i ca 2 minuter innan jag jag greppade fattningen i ett strupgrep och kom tillbaka.

Det finns en syssla som heter plankvakt och den är tämligen värdelös 99,5% av gångerna. Man står utomhus och kollar så ingen tar sig över den bakre grinden och slipper betala entrén. Eftersom den avgiften ligger på 100 (!) spänn förstår jag inte varför inte fler försöker och därför gör vaktjobbet lite mer spännande.

Igår var det avslagen fest hemma hos snygga Per. Avslagsstämningen blev ett bakslag som min mage sent ska glömma. Jag spenderade flertal minuter inne på toaletten pga horribla magbesvär. Rödvin och ingen kvällsmat = katastrof. Glöm aldrig det.

Jag är fortfarande uppe i varv men vill inte vara det, klockan är för mycket. Jag ska aldrig mer säga att jag vill jobba inom krog- och restaurangbranschen. Förutom mitt kära Kalmar.

Jajust, i torsdags mötte jag ännu en potentiell livskamrat. Även om jag tror att i detta fall så lutar det mer åt stormig romans under begränsad tid. Nej nej, gå inte och tro att något hände. Vi bytte kanske 3 ord med varandra men hon var rolig, vacker som en dag och finsk.

Trevlig dag avslutas i hopplöshetskänslor pga allts förgänglighet.

Idag är 24 år. Uppgifter ikväll gör gällande att en av mina äldsta bekanta är död. Han dog på sin födelsedag. Och utan att låta vare sig självklar eller egocentrisk så ställer ju det min egen i ett stort skåp som någon har klottrat IN YOUR FACE. Han är den tredje ungdomen jag lärt känna som rycks bort. Vi hade inte särskilt mycket kontakt, eller ingen alls, men vi spelade i samma fotbollslag och han hade en helt sjukt karisma. Han visste hur man gjorde rummet, om man säger så.

Man blir verkligen fatalist för mindre...

Vaknade igår av ett osannolikt sms som förkunnade att mitt abonnemang var avstängt för utgående telefoni för att kukarna på Tele2 fårr min avi i retur. VA?? Jag har alltid betalat mina räkningar även om de kommit senare än vanligt. Men de har ju kommit fram förr så whatsdömödderfuckingdeal??

Igår var jag annars en duktig pojken som gick till Arbetsförmedlingen och fixade ett möte med min handläggare. Tänk att lite vårkåt sol och blå himmel kan göra så mycket för motivationen.

På måndag är alla välkomna att fira min födelesedag. Jag blir 24 och det får markera någon slags förändring...vilken det nu blir låter jag förbli osagt.

Äntligen, äntligen, äntligen!

Nu jävlar har jag en inspiration som heter duga. Jag och Jonatan och Hawbie har spånat hela kvällen. Vi ska gå ihop och starta klubb! Inriktningen blir åt indie-hållet och om ni minns Yster så vet ni åt vilket håll det blåser åt. Vi diskuterar fortfarande lokal men med mr. H på vår sida ska det nog gå bra, mästerfixare som han är.
Inget nationstjafs, nu tar vi tillbaka stan!

Helvete vad jag saknar mitt blonda hår! Varför gjorde jag mig av med det? Jag är en sådan sucker för hårfärgsförändringar att jag inte inser när något är bra och borde låta det vara. Visst, jag var trött på utväxten menjag skulle bara blonderat om det.

Jaja, dagens ytlighet serverad med extra bea.

Imorn är det premiär för Kalmars stand up-satsning. Jag ville jobba dörr men blev som vanligt snäll och medgörlig efter lite skumpa och min kära 3Q lyckades skickligt manipulera mig att ta köket istället. Tydligen ska en sjukt obehaglig snubbe jobba med oss, en man vid namn Joaquim. Och vad är det för jävla hybridnamn? Antingen heter man Joakim eller det mer exotiska Joaquin men vad letar man efter med "Joaquim"? Att slakta två namn genom att smälta ihop dom.

För varje termin verkar creepkontot fyllas på med en lycklig vinnare i läbblotteriet. Förra gången var det den obehaglige sovjetresten som aldrig åt kolhydrater men älskade glass. Och om han åt glass var han tvungen att springa en extra mil per dag. Och den drivne jäveln fick det att låta som att det skulle vara lika lätt som att gå 100 m.

Efter lördagens jobb och när festligheterna drog igång för min del ville f.d 2Q prata The Cars That Ate Paris med mig...igen. Han pratade på om hur Koll-bein hade sålt sina The Cure-vinyler till honom och hur cool Andreas hade varit och att Love spelade trummor. Det fanns inte så mycket att lägga till så jag satt mest och mös över någon med lite klassisk, lokal musikhistoria inpräntat i minnet.

Om jag hade haft tillgång till en toksmal kroppsform och mer pengar på fickan skulle jag vara stilikon vid det här laget.

Stod och funderade utanför H&M idag om jag skulle glida in och köpa något tufft linne. Bestämde mig för att låta bli. Konceptskulden är inte längre lika påträngande som den var förut men just då kom den upp igen. Det är inget fult att köpa en stil längre, försökte jag intala mig men som vanligt har jag aldrig råd att köpa en ny garderob så varför stå där och dräggla? Gick och köpte Pascals skiva istället. Väl i butiken skymtade en halvdiskret skylt som berättade att det var 20% på allt i butiken. Even Steven.

Tillbaka till det modiga statementet som inleder detta inlägg: jag ska införa lugg/framhårssnodden i Uppsala! Ingen lär ju haka på men mobbad stilikon blir man ändå. Ey, feta rhymet där, yo.