Har aldrig förstått mig på moln
Nu är det riktigt vårvarmt ute och ditokänslorna har börjat kicka igång ett nyvaket psyke. Dels att jag vaknade så här tidigt, vilket bara kan ha att göra med värme utanför. Nackdelen med den här årstiden är att jag alltid blir nostalgisk och börjar titta alltför romantiskt i backspegeln. Jag börjar mixa ihop gamla kärlekar i skallen tills jag inte vet vem som gjorde vad. Vem vet, det kanske är bara är någon slags psykologiskt viktig bearbetning men det kommer ju med skuggsidan att man börjar känna sig som Andreas Matsson (sångaren i Popsicle. reds anm.) som tydligen skrev alla deras låtar till en enda tjej.
Igår var jag en sväng på Grand för att titta på min vän Young Master Julian som spelade med några musikervänner från Skinkan. Detta gjorde mig förstås än mer nostalgisk även om sångaren var lite för inlevelsefull i ansiktet. Jätteöppen mun och titta upp i taket i parti och minut är kanske inte så där upphetsande efter ett tag.
