Axel Vinter Persson

I bakgrunden når den oerhört usla actionfilmen Utan nåd sitt slut och regnet rullar med viss tvekan in över vår gård. Jag försöker få tid till eftertanke men det är helt enkelt för kvavt. Dofterna av uppvärmt damm i luften får mig att tänka tillbaka till barndomens bussfärder till svenska skolan i Bissau. Chauffören körde en bra bit över hastighetsbegränsningarna och på vägar som hälften bestod av asfalt, hälften enorma hål. En gång kom inte bussen alls, den hade krockat på väg till vår hållplats.

En blixt lyste precis upp himlen men långt, långt bort eftersom jag fortfarande räknar sekunder och ingen smäll hörts än.

Uppsala är en stad av än mer apati än när jag tog farväl av den förra gången. Jag förstår inte hur vi fungerar längre. Vi ser inget nytt, vi går alltid ut på samma ställe och vaknar alltid upp till en ny dag utan pengar eller ens hopp om att någon dag ha ett riktigt jobb. Visst måste det finnas folk som trivs här men dom människorna ger jag inte mycket för. Så vad längtar jag efter? Ett stabilt jobb? Att få vara del av ett förhållande? Nej, det enda jag ber om är lite inspiration.

Imorgon ska jag försöka börja peppa inför Emmaboda, antagligen den sista turen dit någonsin för min del. Det blir lite som att komma hem bara för att säga hej då. 

Så god natt, allihop