Axel Vinter Persson

Idag åkte min rumskamrat till Spanien i en vecka och jag trodde nog det skulle kännas skönt att släppa loss och äga lägenheten i ensam majestät. Tyvärr blev det inte så. Jag har tittat på tv hela dagen och känner att jag vill göra något men samtidigt känns utgångarna nuförtiden mest som rutin. För mycket av det goda har redan rivit upp stora hål i min ekonomi och jag borde inte. Men samtidigt tar den här ensamheten död på mig, det är inte ens skönt vemodig och kontempelativ ensamhet. Det är ren, skär ångest och jag tänker på Tom Waits och The heart of saturday night. Ungefär så kändes det igår, som jag var navet ett flertal människors utekväll snurrade runt. Hybris kanske ni säger? De flesta som hänger med mig vet att jag är en fis i rymden jämfört med en del egon man träffar på.

Jag måste lösa det här med hyran innan Emmaboda också. Och det här med inbetalningen till Tärna. Och det här med CSN. Jag är redan försenad med en återbetalning till dem och samtidigt har jag skickat i en lånansökan för hösterminen. Är jag galen eller kan sådant äventyra ens chanser att få studiemedel? Och samtidigt vågar jag inte ringa och fråga dem för jag vet att de skulle få mig att känna mig 4 cm lång. Typ:

- Ja, hej. Jag heter Axel och jag vet att jag är försenad med en inbetalning för juni månad. Nu undrar jag: kommer jag få studiemedel i höst?

- Vad är du för idiot? Tror du verkligen på det där själv eller? Försöker du blåsa CSN??

- Va, neeej men jag har ju inga pengar för jag går på försörjningsstöd just nu och...

- Du kan glömma att du ens kan få titta på en femtio-öring från våra skattgömmor!! Dra åt helvete, din jävla odugling.

- KLICK -  

Jag lyckas alltid hamna snett i ekonomiska situationer. Jag är inte vuxen, jag är ett barn och ibland drömmer jag mardrömmar om att Lyxfällan kommer och sanerar min budget. Haha, hemskt men sant.