Axel Vinter Persson

Min vän Madelene har en känsla. En som säger att vi håller på att glida ifrån varann. Varje gång jag hör det blir jag lite nedstämd för på vissa sätt är detta sanning. Men de sätten är praktiska och framför allt geografiska. Men till dig, kära Madelene, vill jag säga att det är och har aldrig varit sätt som spelar roll för mig. Ni kan kalla mig gammeldags eller bara blödig men när jag knyter band till folk gör jag det livet ut. Det här gäller sällan men när det händer så glömmer jag aldrig en födelsedag eller vad som betyder något för den personen. Så låt inte geografin så tvekan i dig. Jag ska ingenstans.

Förutom i höst. På tal om det insåg jag just hur mycket jag måste förändra mig i vissa avseenden. Det ända som räddade mig från ett år av total isolation på Skinnskatteberg var att jag tog plats på ett sätt som överraskade mig själv.
Jag och min radarpartner Love har kommit på den geniala planen att starta en Tärna-blogg. Där ska vi lägga upp bilder på diverse små och stora upplevelser. Min förhoppning är att den bloggen kommer vara lite mer "matig" och oftare uppdaterad än den här.

"Matigt" är f ö ett av dessa ord som balanserar på gränsen till tabu. Matigt sades alltid i samma andetag som smör och potatis när man lagade soppa på hemkunskapen. Där fick man även lära sig att kalla smörkniven för "Lilleman" vilket jag alltid associerade till något vidrigt. "Lilleman", en liten kastrullslav som har en egen liten arbetsbänk där han får sitta och skala potatisar och morötter till de andra, stora kockarna. Likt ett storköks motsvarighet till Didi och Allaín i Fångarna på Fortet.

Ja, matigt är faktiskt där uppe med mustigt, dess lite rundare kusin.