landet vi föddes i

Varje gång jag sjunger med till TAW:s låtar mår jag bättre. Då tror jag på min röst. Att den orkar.

Igår jag var på bio med den manliga delen av min familj. "Vid himlens utkant". Fruktansvärt bra film, det är dags för er att pallra er till kulturbiograferna och bli gripna. Varje gång jag ska se en film på tyska blir jag instinktivt tveksam. Varför vet jag inte men jag har lärt mig att älska den tyska filmen. Så länge man får se sådana filmer som ovan nämda och "De andras liv".

Jag har varken lärt mig stanna eller gå sedan jag kom tillbaka till Uppsala. Var är min vilja till förändring och framför allt; var flydde harmonin i att vara på en plats åt gången? Det tar emot att erkänna, mest för att det säkert en depressionsklyscha, men jag har känt mig så bortkopplad den senaste tiden. Ibland kan det gå så långt att jag undrar över om jag känner något för de jag omger mig med. Å andra sidan har den här staden aldrig varit öppna famnen direkt. Och det är okej. Det är så jag vill ha det. Intellektets högborg. Jag behöver den lika mycket som jag inte klarar av att finnas här.

Min värld ska målas i blåa berg, kastanj & grus, svala 50-talshus och åkrar som glittrar som i guld.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0