...och det jag kan acceptera/det är redan förändrat
Diskoteket slog upp en otangibel känsla i mig. Jag känner mig så himla efter allt att det inte ens är värt att gråta över. Ingenting funkar så enkelt nuförtiden. Kanske var det att se alla unga postpunkare med kärlek i både ögon som händer. Unga förhållanden får mig alltid att bli ledsen/sentimental. Det blir bara så jävla påtagligt hur hopplöst ensam och fel rent modemässigt man kan känna sig. Och jag får aldrig något gjort, någon gång. Mitt nyårslöfte om förnyad kreativitet har än så länge varit bortkastat. Jag lever det svältande konstnärslivet men ingen konst har hitills kommit från mitt huvud de senaste månaderna.
Ge mig ett jobb, ge mig en tjej och ge mig fucking upprättelse, era jävlar*!
* Med detta menar jag världen i stort och självfallet inte mina vänner.
Att skriva blogg är för övrigt (tycker jag som skriver detta) en komplex handling. På plussidan så får man skriva av sig och mår i regel mycket bättre efteråt. Kruxet ligger bara i att det finns de i periferin av den lilla läsekrets som bildar sig en uppfattning om personen bakom tangentbordet. Så ja, jag är lika komplicerad som vem som helst och jag älskar att gardera mig genom att debattera min egen självbild.
God natt Världen och gör mig lycklig imorgon.
Ge mig ett jobb, ge mig en tjej och ge mig fucking upprättelse, era jävlar*!
* Med detta menar jag världen i stort och självfallet inte mina vänner.
Att skriva blogg är för övrigt (tycker jag som skriver detta) en komplex handling. På plussidan så får man skriva av sig och mår i regel mycket bättre efteråt. Kruxet ligger bara i att det finns de i periferin av den lilla läsekrets som bildar sig en uppfattning om personen bakom tangentbordet. Så ja, jag är lika komplicerad som vem som helst och jag älskar att gardera mig genom att debattera min egen självbild.
God natt Världen och gör mig lycklig imorgon.
Kommentarer
Trackback
