Axel Vinter Persson

Jag önskar att jag kunde skriva lite frekventare i den här bloggen men varje gång jag öppnar den nuförtiden så hånar den mig. Bemöter mig som en främling. Jag har tillochmed börjat accentuera mig genom att skriva en helt ny mening när det bara hade behövts ett komma. Så jävla härligt pretto. Ibland vill jag bara krossa någon här men inser snart (ca 0.5 sekund senare) att det inte spelar någon roll eftersom känslor nedskrivna inte innehar någon emotionell tyngd längre, inte sedan klockan slog år 2000. Samtidigt är början på detta årtusende så fruktansvärt känslobetingat. Jag ska ta ett skumt exempel MEN när både Håkan Hellström och The Ark slog igenom prick Y2K så började alla surra om hur 00-talet kunde anamma känslostormar kulturellt gentemot 1990-talet, då allt tydligen var så ironiskt och distanserat. Det kanske stämmer men det betyder inte att man aldrig träffar människor som man måste hålla på sig för att konversera med utan att framstå som en idiot.

Kort och gott: 00-talet har redan avverkat sin 80-tals vurm och har nu i slutet gått in för sin 90-tals dito när ingen vågar hänga hjärtat på bröstet och "unna" sig att gilla något fånigt. Jag är inte samma som förut och jag hoppas inte att ni är det heller. Nu är jag trött men ändå upptrissad och skulle kunna skriva en hel bok men det tänker jag inte göra. Jag är alltför väl medveten om att mina resonemang är lite grova i kanterna men det här inlägget var lite mer stream-of-conciousness än planerat så håll till godo!

"Håll till godo" = sjukt underskattat kort-kommando!

Puss mina kära.