Ge mig ljuset
Utan sömn tänker jag mig tillbaka till när jag var liten och vi bilade långa sträckor. För det mesta ner till släkten i Skåne och upp till den i Jämtland. Pappa spelade alltid Eric Clapton, Paul Simon och Neil Young på kasettbandspelaren. De där låtarna...det är som om de är profetior som ska uppfyllas. "Leyla", "White room" och "Cocaine" med EC, hela "Graceland" med PS och "Harvest Moon" med NY. Gud vad jag älskade den musiken.
Sakta har jag börjat uppskatta den igen och det började med Neil, för honom har detalltid varit lika respektabelt som enkelt att älska. Nu på senare tid har jag tillochmed vågat komma ut med att jag diggar "Graceland" för mina vänner. Den stora gåtan är om jag någonsin kommer tycka om Eric Clapton igen. Det tror och hoppas jag inte. Även om "Tears in heaven" fortfarande kan framkalla en liten klump i halsen när jag hör den.
Mitt första egenköpta kasettband köpte jag på en basar i Dakar. Jag minns att det var extra sandigt den dagen och på den platsen och på ett bord låg den. Kasetten med ÖGONEN. "Dangerous". Jag tyckte att omslaget var så jävla fascinerande med sitt cirkus-gone-bad-tema och så de där misstänksamma ögonen som bara sög tag. Det här var i samma veva som jag fick för mig att börja spela rollspel. Men det intresset dog efter bara någon halvtimmes spelande. Som med Eric Clapton hoppas jag att inte "Drakar & Demoner" kommer att hemsöka mig som gubbe. Tänk er: en 30-års kris med Clapton och missbildade tärningar.
Våren är här och jag kan skriva igen. Det bara forsar ur mig. Tack gode gud för ljuset.
hehe, när jag spelade i mitt jävligt töntiga bluesband gjorde vi cover på cocaine (jag på bas).
