Axel Vinter Persson

Jag har umgåtts med tanken på show manship på senaste. Hur stora artister rör sig eller fraserar på scen jämfört med utanför. Nu ska det sägas att jag aldrig varit den som tränat framför spegeln...eller i alla fall på den senaste tiden. Men i och med att det vankas uppträdande både i början och slutet av maj så känns det som man borde lägga manken till och repa in några texter med tillhörande scenspråk. Inget stort men något som kan förhöja uppläsningen en smula.
  
Ni vet ju själva hur tråkigt det kan vara att gå på poesi. Allt som oftast är det extremerna  som tar plats framför mikrofonen. Den vansinnigt underhållande mannen ( för det är bara män strax under 30) som kväver all tolkningsfrihet genom att med stora bokstäver och ännu större gester liksom VIIISA vad det handlar OM. Med vild blick och högre och högre röst. Sedan finns det de blyga och allvarliga tjejerna som rör om kaffet med sina kajalpennor  och stönar sarkastiskt. Det finns tiotals olika variationer och jag hamnar väl någonstans i alla poeters livmoder. Jag har inte kommit ut än.