Fångar
För första gången
är jag alldeles själv med tomten,
den luggslitna mattan och mullvadshögarna.
Det undernärda plommonträdet vaggar sakta fram till mig
bjuder upp och lägger sina smala grenar om min hals
Skott till blommor, tanken ringer in en verbal
där vi kan dansa hela dagar
med solen innanför skinnet
& dunklet drösandes ner för telemasterna.
Så strama i sin hållning men med skenande lister
där våra röster samsas med tusentals
Andra avstånd
är t ex det mellan trädet och mig
jag har lovat att gå hem i en evighet men kan inte slita mig
från en sekund av rotlösa komplimanger.
Till slut släpper jag
tappar balansen
i det gamla,
det som doftar inkilade blommor
i Ekebys mynning.
Kommentarer
Trackback
