Axel Vinter Persson

Igår köpte jag John Ajvide Lindqvist senaste bok "Människohamn". För mig själv brukar jag jämföra John med Ryan Adams. Med det menar jag att de går ut vansinnigt starkt med varsitt mästerverk (Heartbreaker respektive Låt den rätte komma in) men sedan händer något. De tacklar av, låter sig kanske omedvetet påverkas av de hyllande orden från media och oss lyssnare/läsare. Redan i inledningen av Ajvides andra, Hanteringen av odöda, slogs jag av hur förutsägbar den var och hur den där skräckstämningen man stilla vaggades in i från LDRKI var som bortblåst.

Detta har fått mig att reflektera över mitt eget skrivande, åtminstone hur det har sett ut på sistone. Jag har hamnat i fällan där jag skriver för skrivandets skull istället för att ha något att berätta. Hur ska jag kunna formulera något vackert om mitt huvud är tömt? Ibland känns det som om jag svettas ur mig min egen fantasi.

Nej, usch. Hur som helst känns det som Människohamn kan bli den sommarbok jag letat efter.